• 30 maj 2017
• 3
• AV: Björn Ekman

”Mina Herrar, låtom oss dela in Svea Rike i 21 stycken geographiska områden. Dessa områden – som utgöra ytterligare ett administrativt lager ovanpå de redan existerande ”länen” – skola styras av direktvalda personer som på sin fritid får ansvaret att dra in delar av den inkomstskatt som Svearna betalar och för dessa medel ansvara för driften av all sjukvård i landet.

Eftersom dessa personer med stor förvissning har fritid vars omfattning endast svarar mot deras för varje ändamål brist på kompetens, så får de också ansvara för all lokal och regional trafik inom deras respektife principats grenser.

De organisatoriska enheter som därmed byggs upp skola fyllas av så många byreaukratur som man kan införpassa i för ändamålet synnerligen olämpliga lokaliteter. Gif dem sedan den ena mer meningslösa uppgiften efter den andra och tillse nogsamt att dessa byreaukratur inte besitter någon som helst professionalism eller kompetens på något av hufudområdena.

Organisationerna i fråga skola sedan toppstyras av de folkvalda fritidspolitikerna, hvilket med all säkerhet kommer att befria dem från allt vad effektivitet och ansvarstagande heter. Slottet, nådens år, 1862.”

***

Så här lät det nog inte för sisådär 150 år sen när man kom på att man skulle införa något som, lämpligt nog, skulle kallas ’lands­ting’, den medeltida benämningen på de högsta beslutande organen i de svenska landskapen. Men det är ungefär så här det har blivit. Jag har länge hyst uppfattningen att ett av de största hindren mot en förändring av svensk hälso- och sjukvård mot det bättre stavas S-K-L. Det är förstås ointressant vad jag tycker i just den frågan, men nu finns det stöd för den uppfatt­ningen, publicerat på ett statligt sanktionerat hörn av internet.

Låt vara att det är en statlig myndighet med något skamfilat rykte, men det hindrar ju inte att det är en viktig och intressant granskningsrapport som Riksrevisionen släppte tidigare i år (RIR 2017:3). Rapporten har fått oförtjänt lite uppmärksamhet, men det tänkte jag korrigera här och nu. Det är möjligt att jag läser rapporten ungefär som min morbror läser Bibeln, men jag måste tillstå att det är befriande att läsa sånt som bevattnar ens kvarnar på ett så generöst sätt som sker här.

Samtidigt är det beklämmande att läsa det som revisorerna finner. Sedan 2009 har regeringar av olika kulörer använt sig av ”otraditionella styrmedel” för att försöka ”höja ambitionsnivån” inom sektorn. Revisorerna finner inget stöd för att så har skett.

Genom riktade miljardsatsningar, överens­kommelser och nationella samverkare har regeringen försökt få vårdens huvudmän att göra det som de enligt lag är satta att göra. Rätt emot all annan förvaltningstradition så har en central myndighet, Socialstyrelsen, ställts offside till förmån för en politisk intresseorganisation, SKL, som av regeringen hanteras som en myndighet. Resultatet har blivit en styrning som saknar logik, långsiktighet och konsekvensanalys. I vad som framstår som en oklar sörja av överenskommelser, direkta bidrag och förordningar har vi fått en sektor där centrala aktörer inte vet vad de ska göra och hur de relaterar till varandra.

Revisorerna menar att Socialstyrelsens ”stödjande” roll gentemot vårdens huvudmän ska förstärkas. Det är högst oklart vad det egentligen innebär och hur det ska gå till. Att de tycker sig se behovet av en sådan roll är förståeligt, men bara utifrån det nuvarande huvudmannaskapet för den rådande organisationen av vården. Om svensk hälso- och sjukvård istället var en professionsledd verksamhet så skulle parterna själva veta vilka behov de har och hur detta behov skulle kunna uppfyllas. Nu blir det istället en byråkratisk efterkonstruktion för att få ett i grunden felkonstruerat system att fungera någorlunda.

I detta system utgör SKL den enskilt största maktkoncentrationen. Regeringens agerande har gjort att vi nu har ett system där räven vaktar hönsen och vi andra får bara tro på dess ord om att alla hönsen är vid god vigör.

Björn Ekman

Nådens år 2017