Sjukvårdens viktigaste uppdrag måste få vara sjukvård
"Som läkare är vi ålagda att arbeta i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Varför kan då inte också styrningen av vården ske i samma anda?", skriver Sjukhusläkarnas ordförande Elin Karlsson i sin ledare.
I dag pågår en mängd fruktansvärda konflikter i världen och vi ser hur sjukvård alltför ofta blir måltavla. Civilbefolkningen utsätts för ett oerhört lidande, och våra kollegor: läkare, sjuksköterskor och övrig sjukvårdspersonal riskerar att dödas när de gör sitt jobb för att rädda liv. Rapporterna från krigen kan ibland vara för tunga för att lyssna på, men att tystna är livsfarlig.
Idag är diskussionen dessutom ofta polariserad. ”Vi och dem tänket” har smugit in i samtalet och det grundläggande, att stå upp för alla människors lika värde, kan i värsta fall leda till att man placeras in i ett fack – att man är på den ena eller den andra sidan. Här måste vi läkare kunna få lita på vår yrkesetik. Vi måste få kräva att krigets lagar och mänskliga rättigheter följs, och att våra kollegor som arbetar på plats skyddas, utan att för den skull acceptera att bli pålagd åsikter eller ställningstaganden i konflikten.
Vittnesmål om hur civila skadas eller om de brott som sker mot krigets lagar måste få nå omvärlden. Att civila offras eller rent av blir måltavla i en konflikt är oacceptabelt, oavsett om man anser att de styrande är onda eller goda – har rätt eller fel. Att exempelvis värna om civila i Gaza innebär inte att man håller på Hamas. Att tycka att attacken 7 oktober mot civila i Israel var avskyvärd och att gisslan måste släppas innebär inte att man anser att civila Palestinier ska bombas, svältas ihjäl och få sina skador behandlade utan adekvat utrustning eller läkemedel. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, även när det är svårt. Vi får inte tystas, våra kollegors vittnesmål måste få komma ut och vi ska alltid följa vår yrkesetik.
Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, även när det är svårt. Elin Karlsson, ordförande Sjukhusläkarna
EU har bett Sverige om hjälp att ta emot patienter från Gaza, där sjukvården är i fullkomligt kaos. Där barn genomgår smärtsamma ingrepp utan bedövning för att läkemedel saknas, där sjukhus bombas och där det mest basala inte längre finns tillgängligt. Karolinska och Aleris har uppgett att man kan ta emot patienter utan att det stör övrig vård, men trots det säger regeringen nej. Det är mycket beklagligt. Jag förstår oron för att de som står i kö i vår ansträngda sjukvård riskerar att drabbas om vi tar in patienter utifrån. Men även här måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi har köer – men vi har också resurser. Det är inget nytt. Tittar man i SPORs register ser vi enorma skillnader mellan regioner i kö-situation, men alltför ofta så finns det dåligt koll på var resurserna finns.
Sjukvårdssverige bygger murar över regiongränserna, och storsatsar på en växande administration fylld av strateger och topp-administratörer, där gärna vårdpersonal utan kontakt med verksamheten på golvet klättrar och får fina poster. Möjligheterna till lösningar finns hos professionen, och inom landet. Som läkare är vi ålagda att arbeta i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Varför kan då inte också styrningen av vården ske i samma anda?
I somras kunde vi i en debattartikel skriven av professorerna tillika experterna på offentlig förvaltning Alvehus och Kastberg Weichselberger möta beskrivningen av mittokratin – som en obehaglig efterträdare till NPM. De pekar i sin forskning på att alltmer makt centrerats i ett mellanskikt och visar på ett växande antal chefer och en ökning av höga administratörer i stöd- och stabsfunktioner, och idag ser vi hur professionella administratörer dominerar organisationernas agenda. Det är långt ifrån den professionalism vi i Sjukhusläkarna vill värna och stärka i vården. Administrativ kompetens premieras ofta högre än kompetens inom kärnverksamheten vid rekrytering till ledande poster. Det har skapat en organisation som är excellent på att leverera administrativa värden men underpresterar i kärnverksamheten.
Beskrivningen stämmer väl med rapporter jag får om att läkare sållas bort vid chefstjänster till förmån för sökande med på pappret chefsmeriter. En kollega beskrev sin verklighet med en icke läkare som chef. Arbetsplatsen är administrativt noggrant skött – men ledningen är helt utan visioner och saknar riktiga verksamhetsmål som betyder något.
Kollegorna Kastrup och Kataoka har i DN debatt skrivit om en livsfarlig tystnadskultur och en styrning som skapar en sjukvård i kris. De pekar på en orimlig organisation med felaktiga prioriteringar och ett repressivt ledarskap som skapar otrygghet och hotar patientsäkerheten. Kritiska medarbetare, chefer och fackliga företrädare riskerar att tystas, flyttas bort eller avskedas. Vidare har jag fått flera rapporter om kollegor som kallats på korrigerande samtal hos HR. På vissa håll vill man byta namn på funktionen – för inte vill de längre vara Human Resources – en stödverksamhet – när man utan kontakt med kärnverksamheten kan vara den som bestämmer om vården. Och denna styrning sker framför allt genom kontroll. Det är fullkomligt absurt att en stödverksamhet har gått över till att ta över verksamhetschefernas uppdrag.
Utvecklingen är känd – men inte på alla nivåer erkänd inom organisationen. Det är dags att vi vågar se – och utmana de strukturer som styr vården idag. Glädjande är att man på nationell nivå lyssnat. I vårens sjukvårdsbudget lyftes att byråkratin ökat i regionerna och att kärnverksamhet måste prioriteras framför kringverksamhet. Man sköt till pengar – men inkom samtidigt med skarpa krav. Utbetalningar ska ske efter vårdbehov, regionernas användning av skattemedel ska granskas, och vårdköerna ska kortas.
6/9 presenterades ytterligare särskilda sektorsbidrag för 2025, med fokus på engångsinsatser för att korta vårdköer samt att arbetet med inrättande är av nationell vårdförmedling ska intensifieras. Äntligen påtalar politiker från högsta nationella nivå att sjukvårdens viktigaste uppdrag är just sjukvård.
