SBU och den galne amiralen
Det är ju det jag har sagt. Dagens forskningsvärld blir alltmer banal, en skyddad verkstad där rätt personkretstillhörighet ger tillträde till en institution som är utmärkt väl anpassad, även för fabricering av falska sanningar.
Nu redogör SBU i senaste numret av Vetenskap & Praxis, 2/2016, för på vilka sätt denna krets kan arbeta och hur vanligt fusket faktiskt är. Det traditionella fusket är känt för de flesta. Ett annat mer subtilt fusk kan vara trixandet med alla så kallade kompositmått, för att öka studiens statistiska styrka. Detta kan till och med maskera en negativ behandlingseffekt, läser jag. Att ett fejkat medicinskt framsteg kan garantera en excellent karriär, men innebära allvarliga risker för patienterna – det vet ju alla idag.
Att utvärdera nyttan av en behandlingsmetod måste inriktas på de långsiktiga resultaten, inte bara på några justerade laboratorievärden eller nöjda miner från deltagarna och subjektiva bedömningar av forskaren, så kallade surrogatmått. Forskarna lirkar sig ur, eller avfärdar, sådant som kan tala emot behandlingsmetodens effektivitet och sådant som pekar mot biverkningar eller skaderisker.
Psykiatrin tar antagligen priset här, med forskningsvärldens marodör-amiral i folieklädd hatt och hörlurar, med alla de felkällor man öser ur och alla luriga blindskär man fastnar på. En sluten värld som verkar sakna perspektiv för att kunna förstå vilka risker och svek den utsätter patienterna för. Psykiatrin saknar i realiteten forskningsbara diagnoser på genetiknivå, men det låtsas man inte om. Istället påstår man sig ha framgångsrika forskningsresultat i dyra studier som kanske aldrig skulle godkännas om dessa verkligen granskades korrekt, med en insiktsfull utgångspunkt i de lösa förutsättningar och bristfälliga grunder som de faktiskt bygger på. De skulle då sannolikt klassas som fusk eller för att i långa stycken vara helt undermåliga.
Fy skäms Vetenskapsrådet, hur kan du stå blind för dessa brister?
Men amiralen och alla båtsmän med sina skruvade verklighetsuppfattningar, tror att deras eminenta sjömanskap är orsaken till att skeppet håller sig så stabilt och går så rakt. De förstår inte att det egenkonstruerade sjökortet inte visar sanningen – den att skutan i själva verket sitter fast på ett blindskär. Alla ombord kommer därför att långsamt förgås, besättningen under lyckliga hallucinationer, medan passagerarna klöser fingrarna blodiga i klaustrofobisk ångest och dödsskräck.
Denna tragedi kunde förhindras om bara något av alla de välrustade skepp som sett deras belägenhet hade gjort sin plikt som sjömän och avstyrt katastrofen. Istället har de skrockande ojat sig och flinat åt foliehatten som marscherat på sitt däck, styrd av underbara syner.
Inom psykiatrin är för övrigt surrogatmåtten regel. Man jämför vanligtvis bara symtomskattningar före och efter behandlingsinsatserna, samt några veckor senare. Med den belysningen tycker man sig få ett behagligt kvalitetssken.
SBU påpekar det självklara, att man måste mäta de sanna konsekvenserna på lång sikt och på flera olika områden, alltså vilka positiva och negativa konsekvenser interventionerna får för individ, familj, samhället o.s.v. Forskaren måste också stå för och öppet redovisa även de studier som gett ett negativt utfall. Bara då kan forskningen börja göra rätt för sig.
I dagens snabbkonsumerade och gränslösa ytlighetskultur har fusket blivit något odramatiskt och därmed också en lockande och realistisk genväg i en annars krävande yrkeskarriär. Problemet kan alltså bara bli större om inget görs.
Bra att SBU nu markerat denna kontamination – men vem sköter saneringen?
Och för psykiatrin är det hur som helst dags att degradera den galne amiralen, och istället överföra alla pengar som marodören kostar oss, till den så svårt eftersatta men absolut nödvändiga kliniska forskningen – utan något dröjsmål!
