Krönika

Satirens roll

Den äkta satiren är nog nästan död i Sverige. Den ska annars vara en adrenalinkick som med humorn och en välriktad elakhet väcker och irriterar vardagens sömngångare till nya tankar och kanske insikter.

Den sneglar inte ängsligt mot finrum eller auktoriteter och är därför inte rädd för kritik. I Sverige har vi en rumsren, högädel form i dagspressen, exempelvis DN och Magnus Bard, en fantastiskt rolig satirtecknare. Det finns flera mycket begåvade och synliga tecknare i gengren, särskilt vill jag nämna Ulf Frödin, också i DN, väldigt speciell och lika begåvad han. Vi delade i slutet av 70-talet arbetslokaler i frilansgruppen Nostra, där jag som illustratör och tecknare var med under en period, också i arbetet med seriemagasinet Mammut, sedan länge nedlagd. Gruppen bestod då i huvudsak av serietecknare och journalister och ett par dramaturger. Nostra var en kreativ plats där man kände arbetsglädje och stimulans.

Idag den 11 januari, deltog jag i en manifestation på Sergels torg, mot terrorn och våldet på det fria ordet, organiserad av Reportrar utan gränser och Svenska tecknare, den förening jag själv var medlem i under många år innan jag bytte till Läkarförbundet. Anledningen till manifestationen vet vi alla: terroristhandlingen, massakern på tecknare och journalister, sammanlagt 12 personer på den lilla och fattiga satirtidningen Charlie Hebdo i Paris. Även poliser och allmänhet kom att bli offer.

På Sergelstorg var det många kända skribenter som talade om sin oro över det fria ordet och dess utövare och hur viktigt det är att vi alla ger ett tydligt och aktivt stöd åt dessa ständigt utsatta. Mest rungande var Martin Schibbye. Hans stämma var starkare än någon annans, jag tror knappt att högtalarna hade behövts, och hans ord välriktade och skarpa med en absolut träffsäkerhet. Han påminde oss om att det är vi, folket som äger demokratin, den kan inga terrorister ta ifrån oss. De enda som kan ta den ifrån oss är vi själva. En viktig påminnelse tycker jag, om att vi inte får göra oss till passiva offer eller skylla på andra om det går snett. Vi måste faktiskt ta både ansvaret och fajten!

Men hur ska det i så fall gå för svensken? I allmänhet tycker jag vi är ett mesigt folk, rädd att inte följa strömmen eller att behöva ta strid för en egen åsikt. Försyntheten har alltid varit en dygd. Och vem vågar börja, när det är dags att ta av tårtan? Det tar fem minuter av falsk blygsamhet innan någon, i sammanhanget framfusig typ tar på sig skammen! Ett folk som bara vill stirrar i mobilen, låta andra ta ett obekvämt ansvar, och i stället impulsstyrt gorma ut sina underliga åsikter om banaliteter och kändisar i sociala medier. På Sergelstorg var det visst 3000 personer men redan efter en halv timme uppstod en massflykt ner till tunnelbanetågen, för det både snöade och blåste, inte heller jag stannade hela tiden. Det blev glesare med folk, men stämningen var god! Manifestationen i Paris drog drygt en miljon människor och otroligt stora uppslutningar skedde även på andra håll runt om i Frankrike. Möten hölls över hela världen. Franska folket är inte rädda för att säga ifrån, stå för sin oro eller att ta en debatt, det visste vi redan. Deras tveklösa solidaritet har starkt bidragit till att göra denna dag till det fria ordets dag, en frihetens, viljans och beslutsamhetens dag och jag önskar att jag kunde tacka dem för detta.

Jag sörjer djupt att kollegor, tecknare precis som jag, har slaktats för att de sagt sin mening på det sätt som alla tecknare i alla tider har gjort – genom sina bilder. Att provocera utan att hota är en demokratisk rättighet, när man slår mot allt man tycker är fel och inte använder det som ett sätt att förfölja någon! Den som inte vågar bli provocerad bör alltså titta på något annat. Makten, och här inkluderar jag självklart de stora religionerna, måste lära sig att tåla detta.

Jag sörjer lika djupt över att demokratins fundament, de journalister som ständigt offrar så mycket för att söka svar på viktiga frågor, dagligen fängslas eller dödas för detta.

Jag fortsätter att hålla min penna högt, så att alla ska se den.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-06

Avancerad vård i hemmet-hur bra fungerar den?/Jul-läsning:Nobel- special/ Aktuella profilen: Bosse Lindquist fick en mer positiv bild av läkare efter Macchiarini-affären/Porträttet: Sjukvårdsdirektör vill riva murar mellan sjukhusvård och primärvård/Ny krönikör: Camilla Starck/

Prenumerera