Krönika

Såpbubblor, snor och svåra fall

Nu har jag skaffat mig en veckas erfarenhet av barnpatienter. Jag har mött ett tiotal små, från en liten några veckor gammal bebis till en 4-åring som gav en redig anamnes. Det har varit över förväntan kul, lagom svårt och inte så emotionellt jobbigt som jag trodde. Barnen vi träffat har mest haft virusinfektioner med andningsbesvär, feberkramp eller andra övergående tillstånd med god prognos. De flesta barnen har varit snälla och låtit sig undersökas, men även de misstänksamma och omedgörliga barnen var så gulliga. Påminde om min egen vårdskeptiska dotter när hon var 1-2 år. Vår handledare har ett trick i bakfickan som hon tar till när barnen är trötta, svårcharmade eller ledsna. Hon blåser såpbubblor. Och det funkar! Kanske något att ta till även på andra placeringar…

Men allt är inte frid och fröjd. Just nu upplever jag en av baksidorna av barnmedicin. Jag ligger hemma i soffan, förkyld och snorig. Ingen i min närhet är sjuk så jag misstänker pediatrikkursen. Antingen något barn eller någon snorig kursare som smittat mig via något barn. Jag blev varnad av äldrekursare och av min handledare från förra terminen att det kunde hända. Jag har tvättat och spritat händerna, använt förkläde och undvikit att komma alltför nära de snorigaste patienterna. Men förgäves.

Barn är tacksamma patienter för att de återhämtar sig snabbt och för att de är så varierade i ålder, mognad och personligheter. Men det är också extra tungt när barn blir svårt sjuka och inte återhämtar sig, eller när prognosen är dyster. Jag har träffat några sådana barn på andra kurser i utbildningen. Bland annat ett svårt cancersjukt barn som hade ett alldeles för vuxet allvar i blicken.

Vi hade en simulations-akutrumsövning förra veckan. Det var kul men också lite nervöst. Intressant att man blir så påverkad fastän man vet att det är på låtsas. Amanuenserna pratade om stresskonen – att vi alla i stressfulla situationer riskerar att tappa vår normala handlingsförmåga och halka allt längre ner i tunnelseende. Längst ned i konen finns bara panik och handlingsförlamning. Amanuenserna betonade hur viktigt det är att som ansvarig läkare tidigt förmedla till övriga i akutrummet om man kört fast. Med lite stöd kan man ta sig upp igen och fortsätta. Det var nyttigt att träna på.

Nu hoppas jag att jag återhämtar mig snabbt från den här förkylningen – för med allt som är obligatoriskt och måste tas igen på olika sätt om man missar det känner jag att jag inte har tid att vara sjuk!

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra / Flera krönikor

Prenumerera