• 01 juli 2017
• 3
• AV: Björn Ekman

Vi befinner oss i Sverige år 2025. Mycket lite har hänt de senaste tio åren. Reformen med bildandet av storregioner har, föga förvånande, inte genomförts och vi har fortfarande 21 olika hälso- och sjukvårdssystem med lika många politiska nämnder med vidhängande byråkratier.

Som så många gånger tidigare så hade riksdagspolitikerna vikt ner sig och istället för att leda landet hade de låtit de regionala prefekterna gömma sig bakom det fikonlövstora kommunala självstyret.

Varför det var just sjukvården som skulle vara föremålet för det landstingska vanstyret var det ingen som kunde förklara. Att dessutom lågt räknat 500 svenskar per år skulle dö som en direkt följd av det dåliga resursutnyttjandet verkade de som bestämde inte ta så allvarligt på.

Det som började som ett dåligt skämt sommaren 2017 med sjuksköterskelösa avdelningar hade spritt sig till läkarlösa vårdcentraler och barnmorskelösa förlossningskliniker. Det enda som inte var löst var vårdkrisen som istället hade gått över i ett kroniskt tillstånd. På Nya Babels Hus hade man ungefär vid samma tid insett faktum och börjat riva ner den sprillans nya vårdkolossen. Att hela det värdeskapande konceptet faktiskt hade byggt på att patienterna skulle vårdas i enskilda rum som var uppkopplade mot allsköns ny teknik tycktes man snabbt ha kommit över.

Något världsmästerskap i eHälsa år 2025 hade det ju heller inte blivit. Inte för att någon var särskilt förvånad då den s.k. Visionen, och den efterföljande handlingsplanen, mest hade liknat något som en smått överambitiös student på förvaltningslinjen hade snickrat ihop. Däremot hade det under åren blivit många digitala felsatsningar och dyra investeringar som mest verkade stå och ticka underhållspengar. Stödstrumpor för 2000 spänn paret framstod som rena kapet i sammanhanget.

Det enda alla inköp hade fört med sig var att stockholmska innovationslandstingsråd hade prenumererat på diverse branschpriser som de med spelad blygsamhet ställt in i sina prisskåp, samtidigt som de använt skattebetalarnas pengar för att rensa upp i den digitala kyrkogård som inköpen givit upphov till.

Vid det här laget var det också länge sedan som en svensk politiker, patient eller profession hade fått en inbjudan för att nyckeltala vid någon internationell sammankomst. På WHOs årsmöte i Geneve har ju alla ministrar taletid men den svenska sjukvårdsministern kan för sitt liv inte komma på vad samverkan heter på franska.

Anna, 83 år, har fortfarande inte fått sin kolorektaloperation, än mindre en fast läkarkontakt. Däremot hade hon, faktiskt, fått vara med på ett hörn när det skulle samverkas mellan ett migränframkallande stort antal vårdgivare, koordinatörer och huvudmän. Dessa har nu lovat att göra en sista ansträngning för att finna ett datum då ett tillräckligt stort antal kompetenta personer kan samlas i en operationssal någonstans i länet.

Redan år 2017 hade det stått klart för (nästan) alla att den projektbaserade svenska hälso- och sjukvården snart inte längre kunde leva upp till portaldevisen ”Den svenska hälso- och sjukvården står sig väl i internationella jämförelser”. Det var inte sant då och det var definitivt inte sant idag, nästan tio år senare, då siffrorna visat på ett fall som fått tankarna att vandra till den sönderreformerade svenska grundskolans ”pisabetyg”. Trots regeringens påbud om att vården skulle baseras på ”kunskap” och att den skulle koncentreras på ”patienten” hade stafettloppet bara fortsatt.

I pausen på WHO-mötet nere i Geneve frågade den franske sjukvårdsministern vad förklaringen var till att Sverige, i motsats till sina grannländer, inte klarat av att genomföra de förändringar som de flesta ändå tycktes vara överens om behövdes. Sjukvårdsministern, som stod med åtminstone ena benet i trappan, tänkte efter och plötsligt kom hon på vad det hette: ”C’est la vie!”, utbrast hon med belåten min varefter hon stapplade iväg mot bufféborden.

Björn  Ekman, forskare och hälsoekonom