Sagan om den lilla gummans väninna
Den lilla gumman som fortfarande bodde i sin villa satt en dag och begrundade livet och tidens gång så där i största allmänhet.
Ja tänkte den lilla gumman, förr i tiden var tecknet på att man blivit gammal att små söta barn börjat döpas till ens förnamn och alla vänner dött. Nu för tiden är det säkraste tecknet att man blir nerslagen på stan.
Den lilla gumman hade trots sin ålder fortfarande inte blivit nerslagen och inte heller nedslagen trots att hon förlorat inte bara sin make, den store fine doktorn, utan även 50 procent av sina hjärnceller vilket hon läst var helt enligt boken.
”Enligt boken” förresten fnissade den gamla gumman för sig själv, bara det är ju gammalmodigt. Böcker anses idag helt opålitliga. Nu ska man istället använda ”Kunskapsstöd på nätet” och för att vara ett riktigt bra sånt så ska allt innehållet bytas ut, helst dagligen.
Faktiskt lite överdrivet, tänkte den lilla gumman och rynkade på pannan, även om hon ändå påminde sig själv om att doktorn hade en gammal avhandling i bokhyllan där en av artiklarna gick ut på att visa att människor med lungcancer oftare än andra hade gula fingrar. Och att man i hennes egen, framförallt vid korsordslösning, flitigt använda Nordisk Familjebok kunde läsa att negrer var glada och musikaliska.
Så dumt, tänkte den lilla gumman, negrer heter det ju inte längre.
Nej, negerboll får man inte säga, och kinapuffar får inte ha en kines på omslaget. Snart får det väl inte heta vit choklad heller, kåserade gumman på innan hon blev avbruten av sin väninnas telefon som ringde.
Den lilla gumman var nämligen för dagen på besök på det stora sjukhuset där hennes väninna var inlagd för ett armbrott. Tur i oturen var ändå att detta var orsakat av ett vanligt fall och inte ett överfall.
Nu hörde den lilla gumman sin väninna säga till sonen som ringde, ”Jag är lite upptagen för jag har besök…eh.…vänta lite jag ska fråga.”
Och så vände sig väninnan till den lilla gumman och sa ”Vad var det du hette nu igen”?
Hennes väninna hade på sistone inte bara sannolikt blivit av med betydligt fler än 50 procent av sina hjärnceller utan också en massa andra grejer. Antingen hade de helt försvunnit eller återfunnits i sopnedkast eller uppbrunna på spisar.
När hon med hjälp av den bekymrade sonen till slut kommit till test hos psykolog hade hon dock funnit sig.
På minnestestet hade hon precis lyckats skrapa ihop ett poäng för mycket för att klassas som dement.
Därför hade hon, trots den bekymrade sonens protester, flyttats till ett vanligt äldreboende.
Där var det öppet och fritt och med en massa saker att ramla över.
Så nu var hon då på ortopeden med sin skadade arm, opererad och reponerad, inlagd på avdelning på en fyrasal där faktiskt en säng var tom.
Tidig höst är guld för ortopeder utbrast den förbipasserande ortopeden förtjust när han stannade till vid väninnan. Då har vi det som lugnast. Ingen snö eller is att halka på, ingen badar och också för kallt för att slå ihjäl sig på MC.
Just den här tiden på året har vi ortopeder egentligen bara tre typer av patienter fortsatte han sen i vetenskaplig ton. Det är dementa, kriminella och psykfall.
Och ingen normal vill frivilligt hamna i sånt sällskap, inte ens de själva som har något vett i skallen. Så alla som skadar sig kräver att få bli behandlade polikliniskt fortsatte han glatt och strosade vidare.
Jaha, tänkte den lilla gumman lite förundrat. De som ligger inne på en ortopedavdelning under hösten är alltså bara såna som är sjuka i huvudet.
Nu ville den gamla gumman muntra upp sin inlagda väninna och skulle just säga något tröstande som lilla vän, tänk på nåt trevligt som att du är i Grekland, men insåg i sista stund hur dumt det var.
Hon ändrade sig istället till ”Lilla vän, det här är väl inte så farligt, du kunde ju varit i Grekland.”
Mycket roande läsning.