
Sagan om den lilla gumman, del 9
Sjukvården stod förut på ruinens brant, men nu har den tagit ett steg framåt, tänkte den lilla gumman som alltid på skämthumör, men tyckte sen att hon skulle vara lite rättvis mot den stackars vården som gör så gott den kan.
Den lilla gumman hade efter många års hemvaro i lugn och ro nu åter hamnat på sjukhus.
Denna gång hade hon drabbats av synfältsbortfall åt ett håll vilket ställde till det eftersom hon redan var blind åt det andra. Så nu bar det sig inte bättre än att hon var på rehab och stötte in i både medpatienter och dörrposter.
Nåja, det är bättre att gå in i dörren än att gå in i väggen, skojade den lilla gumman medan hon som vanligt förundrades över sjukvården som hon ju ändå levt med så länge både på hennes framlidne makes, den Store Fine Doktorn, tid men också under sin egen sjukdomstid.
Den lilla gumman var ju nämligen en helt vanlig äldre dam. Hon hade uppnått en ärevördig ålder och hade därmed också i princip alla kända somatiska sjukdomar som finns och förstås alla tillhörande mediciner, varav de flesta inte var det minsta kompatibla.
Det ger en viss spänning till tillvaron tyckte den lilla gumman. Extra roligt var det när hon hela tiden fick träffa nya förskräckta primärvårdsläkare på vårdcentralen och fick tala dom tillrätta med att hon brukade överleva bra på blandningen.
Men nu var hon som sagt på rehab och försökte göra det bästa av situationen och eftersom den lilla gumman var social så pratade hon på och träffade så många nya bekanta.
De flesta var manliga och en var glömsk men trevlig och kom bara ihåg den lilla gumman varannan gång de möttes i korridoren. Så då får man passa på och språka lite, sa den lilla gumman glatt.
En annan var mindre trevlig och brukade se på sport på TV, som den lilla gumman sa, på fullständigt förbjuden decibelnivå. Mannen talade också om för alla att han gillade all sport utom damfotboll som han inte tyckte var någon sport utan mer som att titta på V75 fast med kossor. Detta tyckte den lilla gumman var ganska oförskämt. Kossor var trevliga djur.
En annan var galen på riktigt men eftersom galna tycker att normala är tokiga så verkade han också trivas bra på det hela.
Nåja, den lilla gumman saknade lite kvinnliga medpatienter men visste ju att alla utredningar visar att män får mer vård än kvinnor. Och då är det väl ändå konstigt att de dör tidigare tänkte hon vidare. Men det är antagligen en effekt av allt fler kvinnliga doktorer, tänkte hon sen.
Hon funderade en stund på att vid nästa fika hjälpa de kvinnliga doktorerna och fälla V75-mannen med sin rullator.
Men den lilla gumman var i grunden vänligt sinnad och hade med åldern blivit allt mer pragmatisk. Även om det var orättvist att män fick mer vård än kvinnor så hade hon också lärt sig att vissa problem är värda att lösa, och några problem är möjliga att lösa. Men få är båda delarna.
Och att ändra strukturer i sjukvården, det är lika svårt som att flytta runt gravar på en kyrkogård. Man ska inte räkna med så mycket hjälp från de närmast berörda.