Rörande patientmöten
Nu har jag fått ansikten och personliga öden till många av de sjukdomar som tidigare varit rent teoretiska för mig. Jag har fått se hur svårt människor drabbas av att deras kroppar inte orkar stå emot de infektioner, skador eller det slitage som de utsatts för.
Min första handledare var en läkare som jobbat i flera år och det märktes att hon hade stor erfarenhet av vad som fungerar inte olika svåra situationer. Jag insåg snabbt att det i många fall handlar om att lägga ett pussel utan facit, att försöka laga något så gott det går med de medel som finns. Jag fick möta några av hennes patienter. Trots att det var jättekorta möten så blev jag väldigt berörd av dem.
Patienter befinner sig i något konstigt ingenmansland när de ligger på sjukhus. Ryckta ur sin vardag och satta in en ny miljö i en situation där de är helt beroende av oss med de vita kläderna. Alla reagerar olika. Jag har svårt att hitta min roll som läkarkandidat. Där står jag stark och frisk framför den sjuka personen. Jag vet mer om vad som pågår i patientens kropp än vad hon själv vet.
Jag vet hur det är att vara den som ligger i sjukhussängen. Jag har lätt för att identifiera mig med patienterna. Men jag förstår att jag måste hitta någon slags professionell distans om jag ska kunna jobba med det här. Nu följer patienterna som jag mött med mig i mina tankar. Jag undrar just nu hur de mår, om de kommer att sova gott i natt, och jag hoppas att de är friskare när jag träffar dem i morgon. Det kommer att vara min sista dag på den här avdelningen. Sen kommer jag antagligen aldrig mer att träffa dessa patienter. Men jag vet att jag alltid kommer att minnas dem.
Min handledare som jag hade i dag utbrast efter ronden: ”Vilka fantastiska saker vi får uppleva i det här yrket! Man är så otroligt privilegierad! Jag kan bara hålla med. Jag hoppas att jag känner likadant när jag jobbat lika länge som hon har.
