• 02 februari 2017
• 2
• AV: Christine Takami Lageborn

I dag hade vi en föreläsning som hette ”Att bli anmäld”. Den handlade om vilka myndigheter som sköter tillsynen av sjukvården och sjukvårdens personal, hur det fungerar samt vad som gäller kring ersättning till patienter som råkat ut för en vårdskada. Numera är föreläsningen nog inte lika skrämmande som för några år sedan när man fortfarande som läkare personligen kunde få en erinran eller varning för ”ett fel som varken var ringa eller ursäktligt”.

När jag var journalistikstudent på 00-talet jobbade jag extra för en nyhetsbyrå. Jag gick runt till olika myndigheter i Stockholm för att titta bland deras diarieförda ärenden. Jag gick bland annat till Socialstyrelsen och letade efter Lex Maria-anmälningar. En annan anhalt var HSAN. Jag minns att det fanns en bokhylla med pärmar där alla ärenden sattes in allteftersom. Jag satte mig med den senaste veckans anmälningar och läste. Mitt medicinska intresse var stort redan då och jag fastnade länge i många av fallen. Jag slogs av hur sällan som anmälningarna ledde till en erinran eller varning trots att patienten kunde ha farit mycket illa. Nu förstår jag att det beror på att vi kan göra allt rätt och ändå går det dåligt för patienten. Väldigt många anmälningar handlade om dåligt bemötande.

Nu är det snart jag som sitter i sitsen att jag kan bli inblandad i en Lex Maria-anmälan eller anmälan till IVO. Jag hoppas förstås att det aldrig kommer att hända. Föreläsaren i dag beskrev med ett lite udda pedagogiskt grepp (vilket säkert fick många att lyssna mer) hur vi bör bete oss om vi vill bli anmälda. Några exempel var: Välj en jourtung specialitet (särskilt obstetrik), stör aldrig bakjouren, strunta i anhöriga, chansa i att skicka hem patienter med tanke på vårdplatsbristen och lyssna inte på annan vårdpersonal. Take home message tror jag var att man ska bete sig respektfullt och trevligt mot såväl patienten som anhöriga och vårdkollegor (alla kategorier), fråga vid minsta osäkerhet och dokumentera allt viktigt.

Sjukvården bör bli mer som flygindustrin, sade en annan föreläsare som vi hade i dag. Piloter sitter numera inte själva djupt koncentrerade och navigerar flygningar i svåra väderförhållanden och slår sig för bröstet när planet, trots alla svåra utmaningar, landat säkert på marken. All kabinpersonal ses nu som kuggar i ett maskineri som heter flygsäkerhet. Tekniken blir allt mer idiotsäker för varje dag. Piloter behöver i bästa fall inte göra mycket alls – bara övervaka så att allt flyter på enligt plan. I sjukvården har vi inte kommit lika långt, trodde föreläsaren. Här finns fortfarande en kultur där en erfaren läkare kliver in och räddar dagen. Hen får en hjältestämpel och alla drar en suck av lättnad. Och ingen har egentligen lärt sig någonting om orsaken till att det blev en farlig situation eller hur man undviker att hamna där igen. För Ingen ställer frågan vad som hade hänt om inte den eminente läkaren hade dykt upp just då och agerat just som hen gjorde.

Ja, jag tror sjukvården har mycket kvar att lära. Men några saker finns ju redan som mig veterligen fungerar jättebra. Till exempel checklistan för säkerhet inför operationer, tidig triagering av akutpatienter och standardiserade varningssystem för vitalparametrar.

Läkaren som föreläste om risken att bli anmäld sade att en förklaring till att vårdpersonal Lex Maria-anmäler för få händelser är rädslan för att media kan blåsa upp det. Jag kunde inte låta bli att fråga om det vore bättre om medierna höll tyst om fallen. Han svarade diplomatiskt att det också kunde vara bra att vissa saker kommer fram i media. Även om det skadar sjukhusets anseende. Såsom Macchiarini-fallet.