Krönika

Rinnande näsor och död – ett julmysterium

Många invånare klagade alltid vid juletid på rinnande näsa, huvudvärk, röda ögon, klåda i halsen, hosta, trötthet och ibland även andtäppa. Vetenskapen stod maktlös inför detta så mångfasetterade mysterium. När vetenskapen inget förstod, så ville man inte heller att sjukdomen, eller vad det nu var, skulle existera. Därför klassades den som en ren inbillning. De inbillningssjuka skickades därför hem av sin läkare, med den stränga uppmaningen att aldrig mer återkomma.

Men om det var en sjukdom, vilken var det de? Frågan går naturligtvis inte att besvara om man inte vet orsaken. Man hade verkligen försökt att finna en, men nej, det var för svårt, istället spekulerade man vilt. Men ju mer man grubblade ju obegripligare blev det och mystiken blev till sist så tät att flera vetenskapsmän gick rätt in i väggen. Läkarna blev själva snoriga ibland, vilket de naturligtvis ansåg vara ren inbillning. Snorandet, även om det inte existerade, upphörde dessutom förr eller senare.

Men tiderna förändrades sakta och allmänheten började kräva gåtors lösning. Att ge ett svar var ju omöjligt men något måste ändå göras för att hjälpa mänskligheten, och ett namn på eländet kunde för många bli en tröst i sig, och lätt att ordna.

Namnet fick bli ”Helis näsa”, efter läkaren Heli Knapp, som först beskrev tillståndet. Det kändes både värdigt och modernt. ICD-koden blev Å99.0.

Det hände att vissa patienter (patient fick de nu rätt att kalla sig när inbillningen var avskaffad), klagade på allvarligare symtom. Det värsta var en svår andnöd, som många tyvärr dog av.

Man tolkade detta som en variant av Helis näsa, eller som man nu börjat kalla den till vardags, ”Helis” eller ”Helis sjukdom” om man inte ville framstå som obildad. ”Han lider av Helis” blev ett påstående som började inge respekt.

Varianten med andnöd fick namnet ”Helis näsa gravis” och tilldelas koden Å99.1. De olyckliga som avled, tilldelades postumt diagnosen ”Helis näsa ad mortem” Å99.9.

Hälsoämbetet hade beslutat att diagnos fick ställas bara om patienten uppfyllde minst fyra av de sju tidigare nämnda symtomkriterierna. Ordet ”orsak”, och dess synonymer, bannlystes helt i sammanhanget, både för tal och skrift.

Nu hade man fått en diagnos och kunde alltså börja agera. De sjuka fick raskt diagnosen fastställd, och ständigt nya patienter tillkom. En del märkte knappt av sin Helis, andra blev friska efter någon vecka till månader eller ännu längre, och några dog alltså.

Forskarna fick nu lust att göra något mer. Eftersom hälsoämbetet hade registrerat alla sjukdomsfall så var det lätt att hitta patienter som fått koden Å99. Denna registrering och av specialistläkare journalförd ICD-kod var, ansåg man, en garanti för att patienterna, oavsett omständigheter – alltid fått rätt diagnos och därför inget att ifrågasätta.

Här stannar i alla fall vi upp och ställer oss ett par frågor:
Hur visste man att det inte rörde sig om flera sjukdomar, alltså olika orsaker men samma symtom? Eller om diagnostiken som utförts av någon okänd, var rätt – någon kanske bara hade sett fel helt enkelt?!

Det visste man inte och var heller inget forskarna i det lilla landet bekymrade sig om. Istället påbörjades ett forskningsprojekt med en miljon patienter ur registret, nästan hela befolkningen faktiskt. Frågeställningen var huruvida Helis näsa hade något med gener att göra, ett förslag från det vetenskapliga rådet, för övrigt.

Eftersom alla patienter i studien visade sig ha syskon eller andra släktingar, som också hade eller hade haft diagnoskod Å99, så vågade forskarna till sist, utmattade men lyckliga, dra en sensationell slutsats ur sitt arbete: Den fruktade sjukdomen Helis näsa – var ärftlig! Ett annat viktigt bevis på detta ansåg man vara att patienterna kunde få tillbaka syntomen flera gånger under året och under hela livet, den vara alltså kronisk och gick med skov. Den pytte lilla forskarvärlden jublade.

Behandlingsmetoderna man klurat ut fortsatte dock att lämna mycket i övrigt att önska, även om man initialt hade god nytta av placeboeffekten. Befolkningen är idag lika sjuk som förr och lika många fortsätter att dö. Varje år vid jultid blir detta åter det stora mysteriet för alla i det lilla, lilla landet.

Men en sak har vi i alla fall lärt oss: Tänk så lätt det svåra kan bli, om man inte gör allt så komplicerat för sig.

Och var glad för jultomten, även om han står och snorar i farstun – det är ju bara ärftligt och så är det ändå jul!

God jul!

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera