Krönika

Respekt för differentialdiagnoser

Så gott som alla jag pratade med verkade nervösa och stressade inför kemiduggan i dag. Vi visste att vi skulle få ett fall och utifrån det välja lämpliga labbprover för att komma fram till diagnos. Vi måste kunna argumentera för varje prov vi väljer att ta så det skulle inte gå att ”köra på med hagelbössan” som någon uttryckte det. Som vanligt var det svårt att veta hur man bäst pluggar till ett prov. Jag läste mina anteckningar och föreläsningar, gjorde flashcards och körde igenom lite fall med klasskompisarna A och M. Jag kände mig ganska lugn när jag åkte in till Södersjukhuset i morse, men långt ifrån fullärd.

Vi var sju studenter och en professor emeritus i klinisk kemi i salen. Var och en av oss fick ett fall och en uppsättning med möjliga labbprover att ta. Om vi valde att ta ett prov så stod patientens labbresultat på baksidan. Vi fick inte lägga tillbaka ett prov om vi ångrade oss. Eftersom de återanvänder fallen termin efter termin tänker jag inte gå in i detalj på vad jag fick. Jag försökte i alla fall att vara systematisk. Blodstatus och SR är väl aldrig fel, tänkte jag. Sen gick jag vidare i lugn och ro. Lite tecken här och lite tecken där. Jag kunde utesluta en del och bekräfta en del tankar. Men när professorn sa ”fem minuter kvar” var jag fortfarande långt ifrån en klar diagnos, precis som flera andra i gruppen som såg mer eller mindre kallsvettiga ut. Snabbt drog jag ett par prover som hörde ihop. Äntligen napp! Men då var tiden ute. Jag hann inte knyta ihop påsen. Åh, vad irriterande!

Tjejen bredvid mig fick börja. Hon verkade lite uppgiven. Men det behövde hon inte vara. Det visade sig att hon var på helt rätt spår. Professorn hjälpte bara till att dra fallet i hamn och vi fick alla lära oss något nytt. Sen var det min tur. Jag ursäktade mig för att jag inte hade hunnit fram till en klar diagnos. Men det visade sig vara okej, jag hade förstått tillräckligt för att bli godkänd. Jag fick lite hjälp att avsluta fallet och det var kul att se bitarna falla på plats. Det var skönt att vara klar bland de första. Då kunde jag koncentrera mig på resten av gruppens fall. Det var bara en i gruppen som hade rott sitt fall ända i hamn på den korta tid som vi fick. Det var starkt gjort.

Efteråt var de flesta positiva till examinationen. Det kändes mer som en inlärningssituation än en dugga. Jag tycker att för varje fall jag får höra och framför allt själv fundera kring lär jag mig jättemycket. Vi har även haft fyra PBL-fall (problembaserat lärande) under den här kursen som vi har diskuterat i våra smågrupper. Det verkar råda olika åsikter om hur det har funkat. Jag tycker att det har varit jättebra. Jag har hört att Linköpings och Örebros läkarprogram använder sig mycket av PBL. Kanske hade det passat mig. Jag läste för ett par år sedan att Linköpings studenter klarade sig bäst på AT-provet av alla studieorter. Det passar säkert inte alla men för min del får det gärna bli mer PBL även här i Stockholm.

Nu är Södersjukhusets del av kursen i Medicinsk diagnostik slut. Bara en vecka av klinisk mikrobiologi/immunologi och transfusionsmedicin i Huddinge och tentan den 17 maj återstår. Jag har hört att det här ska vara den roligaste kursen på hela läkarprogrammet. Jag kan hålla med om att den har varit jättebra. Aldrig tidigare har jag lärt mig så mycket praktisk färdighet på så kort tid så omedvetet. Men jag hoppas att någon av de kommande kurserna åtminstone kan mäta sig med denna.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera