Redan en erfaren student
Jag har knappt märkt det själv. Men helt plötsligt går jag nu tryggt runt på en av sjukhusets avdelningar och pratar med patienter, tar status, skriver daganteckningar och dikterar. Jag som för bara ett halvår sedan var nervös inför min första status-övning på avdelning någonsin. Jag kommer väl ihåg patienten. Jag satt och pratade med honom i nästan en timme. Sedan kom handledaren och jag gjorde en helstatusundersökning av patienten. Jag tänkte att det skulle dröja länge innan jag känner mig trygg med att ta status. Jag minns mitt kliniska körkort. Vad nervös och osäker jag kände mig. Jag vågade inte lita på vad jag hörde och kände.
Jag är visserligen inte så mycket skickligare nu. Men jag är mycket mindre nervös. Jag känner mig trygg med att jag är student på termin fem och att jag bara kan göra mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har. Jag behöver inte skämmas för att jag inte uppfattar allt som en mer erfaren läkare skulle göra. Jag kan bara beskriva det jag ser, hör och känner. Jag måste lita på mina sinnen.
Jag är lite förvånad över hur ödmjuka många av läkarna är och hur öppna de är för att fråga när de är osäkra och snällt svara när andra ber om råd. Många av handledarna säger att det är högt i tak just på Sös. Kanske är det annorlunda på de andra sjukhusen. I så fall är jag väldigt glad att jag hamnat just här. Där man får ställa frågor även om de är aningen dumma. För mycket hellre ställer jag hundra dumma frågor nu än gör hundra dumma misstag senare.
Det här är den sista VFU/praktik-veckan på termin fem. Det känns lite vemodigt. Jag hade gärna varit mer på avdelningar och på akuten. Men jag pratade med en tjej som pluggat utomlands till läkare. Hon var imponerad över hur mycket klinisk träning vi får på läkarutbildningarna i Sverige. Hon och hennes kursare fick knappt träffa några patienter alls förrän de var färdigutbildade. Hon beskrev att de alla var jättenervösa och osäkra i början. Det slipper förmodligen jag och mina kursare att vara.
