Rassel, ronki och riktiga patienter
Han satt på en brits i ett av rummen på Södersjukhusets kliniska träningscentrum och väntade på att bli undersökt av ännu en grupp studenter. När vår lilla skara på sex personer kom in hade han säkert redan blivit nagelfaren av 20 studenter före oss. Ingen i vår grupp verkade supermån om att vara först fram. Jag tänkte att det var lika bra att ta modet till mig och gå fram innan jag skulle hinna bli alltför nervös. Jag presenterade mig kort för patienten och tog fram stetoskopet. Jag minns inte i vilken ordning jag gjorde statusmomenten. Jag tänkte mest på att jag måste hitta symptomen. Vad pinsamt om jag skulle missa vad det är han har. När vi httills har övat på varandra har vi så gott som utgått från att vi inte kommer att hitta något sjukligt. Nu var det omvänt. Det sjukliga fanns där och jag förväntades hitta det. Jag började lyssna med stetoskopet. Det lät normalt. Eller? Osäker. Lyssnade vidare. Och där! Äntligen, lite rasslande ljud. Jag kunde slappna av. De andra i min grupp gick sedan fram en efter en. Det märktes att många var tagna av spänningen och allvaret i situationen. Jag förundrades över hur professionella och skickliga alla ändå verkade nu när det var mer på riktigt. Efteråt fick vi diskutera med läraren vad vi hade hört och ställa frågor till patienten. Sedan fortsatte vi med två till patienter på samma sätt. De hade också tydliga och för vår del lärorika ljud från lungorna. Det är fantastiskt att det finns personer som vill ställa upp på den här typen av undersökningar för att vi ska få lära oss. Nästa vecka ska vi få undersöka patienter med olika hjärtproblem.
Hittills har alla jag pratat med varit supernöjda med upplägget på den här kursen. Teori blandas med praktik på ett sätt som gör att man nästan alltid är alert och uppmärksam. Vi får aldrig sitta stilla tillräckligt länge för att hinna bli uttråkade. Och verkar vi trötta så brukar det lägligt nog vara dags för kaffepaus. Det är överlag fantastiskt engagerade föreläsare och ledare för de olika momenten. Det är nästan så att jag önskar att den här kursen aldrig ska ta slut.
