Krönika

Psykiatrins paradigm

Ett paradigm förstår jag som det tankemönster, den kunskap forskarna inom en disciplin räknar som fakta och som därför bildar en mall ur vilket disciplinens ramar är konstruerad. De bestämmer hur studier ska genomföras, vilka frågor som ska ställas, samt vilka svar som har betydelse. Jag vill påstå att de även formar attityder i och utanför verksamheten.

Ett paradigmskifte sker när tillräckligt många anomalier, felaktigheter har upptäckts i det gamla. För att detta ska vara möjligt ska forskningen bana väg och göra nya viktiga upptäckter. Om rådande paradigm är grundat på felaktigheter uppstår lätt felaktiga eller oanvändbara forskningsresultat. Det är problem. Forskarna är vilsna och när man inte förmår att finna rätta vägar (kliniskt värdefull psykiatriforskning verkar svår och oglamorös), gör man det man själv vinner på, och genetikforskningen är så fin att ingen ens vågar ifrågasätta. Men då har man köpt champagne när man istället borde ha sopsorterat!

Psykiatri är väsentligen byggd på teorier, ibland kvalificerade, men är likväl åsikter, vilket leder till återkommande interna strider. Eftersom psykiatrin är åsiktsstyrd och kontroversiell, och samtidigt så angelägen i sitt uppdrag, så känner sig även många utanför professionen kallade att delta i debatterna, på gott och ont. Utan ambitioner blir debattnivån också ett problem.

De värsta anomalierna är diagnoser och diagnostik. Men detta är den elefant i rummet det är absolut otillåtet att tala om och nära nog missanpassat att våga problematisera kring! För detta hotar forskningens och verksamhetens status. Psykiatrin har därför utvecklat en blind fläck för denna elefant. Hela forskarvärlden och samhället tycks ha anlagt samma synfel. Detta är visserligen dumt och allvarligt, men tyvärr ingen vetenskaplig upptäckt och kan alltså inte bidra till ett paradigmskifte.

Psykiatrins diagnoser och diagnosmetoder saknar objektiva, verifierbara och reproducerbara sanningar, de är i realiteten helt subjektiva och saknar biologiska markörer. Schizofreni till exempel, kan i själva verket ha flera olika orsaker, och därför i realiteten vara flera olika diagnoser, med liknande symtom – ingen vet!

All medicinsk forskning måste ha diagnossäkrade sjukdomar att forska på. Men detta gäller alltså inte psykiatrin. Här forskar man i stället på diagnoser man inte ens kan veta om de existerar någon annanstans än i diagnosmanualen. Och man struntar i de bristfälliga utredningarnas roll, och att Socialstyrelsens diagnosregister inte är garanti för sanningen!

Om kroppen är ur funktion på grund av, låt säga, kaliumbrist eller bakterier eller kanske en skottskada, så måste man ha tagit reda på det – innan man ger behandling. Psykiatrin saknar säker diagnostik, men psykofarmaka har däremot väldigt vassa, ofta allvarliga biverkningar. Kombinationen innebär både medicinska och rättsliga risker.

En psykiater ju är den ende läkare som under vissa omständigheter har rätt att hålla kvar en patient på en vårdavdelning, mot dennes uttryckliga vilja, och dessutom tvångsmedicinera samma patient. Detta kan vara i högsta grad livsviktigt både för patienten, och dennes omgivning. Men det kan också innebära ett allvarligt misstag med felmedicinering och fel diagnos som följd – för resten av livet.

Exempelvis kan en person som läggs in med akut amfetaminpsykos (ett snabbt övergående tillstånd med rätt insatser), bli felaktigt utskriven med en schizofrenidiagnos. De flesta kommer aldrig att få detta korrigerat. Få läkare inser behovet när vissa läkemedelsbiverkningar och ett fortsatt missbruk redan har omtolkats till sjukdomssymtom.

Men beror detta på paradigmet, eller på okunskap och kanske tidsbrist? Ett paradigm blir aldrig bättre än de kunskaper eller åsikter det grundas på. Här borde ingå, anser jag, även den attityd läkarna har till sin egen roll, sina patienter, sin kunskap, hur de använder sin tid och vilka krav de ställer på sig och sina kolleger. Att chefer delegerar ansvar till medarbetare som aldrig lyckats upptäcka eller överbrygga fällor, är en besvärande vana som sätter fula spår.

Läkemedelsindustrin är också de enda som lyckats förändra psykiatrin! Deras skickliga marknadsföring har lyckats extremt väl och deras påståenden är numera psykiatrins sanning och trygghet – och stolthet, by proxy!

Men hur ska man se på en forskning som slipper följa vissa etiska regler? Någon sorts fusk måste det väl vara, eller ska det betraktas som ett sanktionerat undantagstillstånd? Eller behövde man bara få till en anpassad sysselsättning – för skenets skull?

Jag kan se två diametralt motsatt principlösningar på denna kris.

1. Man fastställer paradigmet som den sanna verkligheten. Diagnoser och diagnosmetoder blir orubbliga, precis som allt annat löst vi ägnar oss åt i dagens verksamhet. Forskningen utrangeras och kan ägna sig åt vilka njutningar de vill. Och patienterna får välja mellan att köpa eller avvisa det vi har att erbjuda.

2. Man förkastar paradigmet. Psykiatrin är inte mogen att räknas som en vetenskap, utan måste börja om från början: först en inventering, sedan ett behovsprogram och ett handlingsprogram. Forskare med rätt sorts intelligenser och kunskap, klar insikt, äkta och drivande intresse utan primära karriärambitioner, kan få bilda kärnan i en helt ny kunskapsutveckling.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera