Psykiatrins paradigm
Ett paradigm förstår jag som det tankemönster, den kunskap forskarna inom en disciplin räknar som fakta och som därför bildar en mall ur vilket disciplinens ramar är konstruerad. De bestämmer hur studier ska genomföras, vilka frågor som ska ställas, samt vilka svar som har betydelse. Jag vill påstå att de även formar attityder i och utanför verksamheten.
Ett paradigmskifte sker när tillräckligt många anomalier, felaktigheter har upptäckts i det gamla. För att detta ska vara möjligt ska forskningen bana väg och göra nya viktiga upptäckter. Om rådande paradigm är grundat på felaktigheter uppstår lätt felaktiga eller oanvändbara forskningsresultat. Det är problem. Forskarna är vilsna och när man inte förmår att finna rätta vägar (kliniskt värdefull psykiatriforskning verkar svår och oglamorös), gör man det man själv vinner på, och genetikforskningen är så fin att ingen ens vågar ifrågasätta. Men då har man köpt champagne när man istället borde ha sopsorterat!
Psykiatri är väsentligen byggd på teorier, ibland kvalificerade, men är likväl åsikter, vilket leder till återkommande interna strider. Eftersom psykiatrin är åsiktsstyrd och kontroversiell, och samtidigt så angelägen i sitt uppdrag, så känner sig även många utanför professionen kallade att delta i debatterna, på gott och ont. Utan ambitioner blir debattnivån också ett problem.
De värsta anomalierna är diagnoser och diagnostik. Men detta är den elefant i rummet det är absolut otillåtet att tala om och nära nog missanpassat att våga problematisera kring! För detta hotar forskningens och verksamhetens status. Psykiatrin har därför utvecklat en blind fläck för denna elefant. Hela forskarvärlden och samhället tycks ha anlagt samma synfel. Detta är visserligen dumt och allvarligt, men tyvärr ingen vetenskaplig upptäckt och kan alltså inte bidra till ett paradigmskifte.
Psykiatrins diagnoser och diagnosmetoder saknar objektiva, verifierbara och reproducerbara sanningar, de är i realiteten helt subjektiva och saknar biologiska markörer. Schizofreni till exempel, kan i själva verket ha flera olika orsaker, och därför i realiteten vara flera olika diagnoser, med liknande symtom – ingen vet!
All medicinsk forskning måste ha diagnossäkrade sjukdomar att forska på. Men detta gäller alltså inte psykiatrin. Här forskar man i stället på diagnoser man inte ens kan veta om de existerar någon annanstans än i diagnosmanualen. Och man struntar i de bristfälliga utredningarnas roll, och att Socialstyrelsens diagnosregister inte är garanti för sanningen!
Om kroppen är ur funktion på grund av, låt säga, kaliumbrist eller bakterier eller kanske en skottskada, så måste man ha tagit reda på det – innan man ger behandling. Psykiatrin saknar säker diagnostik, men psykofarmaka har däremot väldigt vassa, ofta allvarliga biverkningar. Kombinationen innebär både medicinska och rättsliga risker.
En psykiater ju är den ende läkare som under vissa omständigheter har rätt att hålla kvar en patient på en vårdavdelning, mot dennes uttryckliga vilja, och dessutom tvångsmedicinera samma patient. Detta kan vara i högsta grad livsviktigt både för patienten, och dennes omgivning. Men det kan också innebära ett allvarligt misstag med felmedicinering och fel diagnos som följd – för resten av livet.
Exempelvis kan en person som läggs in med akut amfetaminpsykos (ett snabbt övergående tillstånd med rätt insatser), bli felaktigt utskriven med en schizofrenidiagnos. De flesta kommer aldrig att få detta korrigerat. Få läkare inser behovet när vissa läkemedelsbiverkningar och ett fortsatt missbruk redan har omtolkats till sjukdomssymtom.
Men beror detta på paradigmet, eller på okunskap och kanske tidsbrist? Ett paradigm blir aldrig bättre än de kunskaper eller åsikter det grundas på. Här borde ingå, anser jag, även den attityd läkarna har till sin egen roll, sina patienter, sin kunskap, hur de använder sin tid och vilka krav de ställer på sig och sina kolleger. Att chefer delegerar ansvar till medarbetare som aldrig lyckats upptäcka eller överbrygga fällor, är en besvärande vana som sätter fula spår.
Läkemedelsindustrin är också de enda som lyckats förändra psykiatrin! Deras skickliga marknadsföring har lyckats extremt väl och deras påståenden är numera psykiatrins sanning och trygghet – och stolthet, by proxy!
Men hur ska man se på en forskning som slipper följa vissa etiska regler? Någon sorts fusk måste det väl vara, eller ska det betraktas som ett sanktionerat undantagstillstånd? Eller behövde man bara få till en anpassad sysselsättning – för skenets skull?
Jag kan se två diametralt motsatt principlösningar på denna kris.
1. Man fastställer paradigmet som den sanna verkligheten. Diagnoser och diagnosmetoder blir orubbliga, precis som allt annat löst vi ägnar oss åt i dagens verksamhet. Forskningen utrangeras och kan ägna sig åt vilka njutningar de vill. Och patienterna får välja mellan att köpa eller avvisa det vi har att erbjuda.
2. Man förkastar paradigmet. Psykiatrin är inte mogen att räknas som en vetenskap, utan måste börja om från början: först en inventering, sedan ett behovsprogram och ett handlingsprogram. Forskare med rätt sorts intelligenser och kunskap, klar insikt, äkta och drivande intresse utan primära karriärambitioner, kan få bilda kärnan i en helt ny kunskapsutveckling.
Carina Hellström skriver; ”Läkemedelsindustrin är också de enda som lyckats förändra psykiatrin! Deras skickliga marknadsföring har lyckats extremt väl och deras påståenden är numera psykiatrins sanning och trygghet – och stolthet, by proxy”
Föreslår att alla beaktar och tar till sig följande, citat:
Ordföranden för
Cochraneinstitutet i Norden: Psykiatrin är värre än maffian.
Pressmeddelande
• 2013-11-29 21:02 CET
Professor Peter Gøtzsche, ordförande för
nordiska Cochraneinstitutet, hävdar att psykiatrin är rent kriminell; att en
enda psykiatrisk medicin dödat över 200 000 människor; att de uppför sig långt
värre än den organiserade maffian och Hells Angels. De psykiatriska
läkemedelsbolagen har fått böta långt över 100 miljarder kronor – ändå
fortsätter de med sin kriminella verksamhet.
Cochraneinstitutet
är ett nätverk med mer än 31 000 forskare från över 120 länder, som inte är
finansierade av eller kopplade till läkemedelsbolagen och som verkar för att
värdera effektiviteten av metoder inom sjukvården. Det är ytterst respekterat.
Professor Peter Gøtzsche från Danmark är
grundare till nordiska Cochraneinstitutet, verksam på Rigshospitalet i
Köpenhamn och betraktas som en av världens mest respekterade forskare. Han är skarpt kritisk till
läkemedelsindustrin och i synnerhet psykiatrin. Gøtzsche har nyligen
släppt sin bok ”Deadly Medicine and Organised Crime – How big pharma has
corrupted healthcare”.
I nedanstående intervju i samband med
utgivandet av boken beskriver han hur han kom fram till att psykiatrin och
deras allierade läkemedelsbolag är värre än den organiserade maffian, och på
fullt allvar hävdar han att de stjäl mer och dödar fler människor – ostraffat:
————
”Cochrane växte fram ur frustationen hos
vissa forskare att vi inte kunde lita på den publicerade litteraturen. Den är
felaktig och en del av den är rent bedräglig … Vi ville komma närmare sanningen
än vad läkemedelsindustrin ville att vi skulle göra”, säger Gøtzsche i
intervjun. Vad läkemedelsindustrin bedrar med i sina data kan i vissa fall döda
tiotusentals patienter. Om läkemedelsindustrin manipulerar data så kan de ofta
tjäna miljardbelopp, jämfört med om de var ärliga
”Vad
jag har sett i psykiatrin är värre än någon annanstans.”
Det är helt otroligt i vilken utsträckning (den psykiatriska)
läkemedelsindustrin har bedragit med sina studier och hur de till och med har
undanhållit dödliga skador och självmord från insyn av allmänheten. Jag undersökte de tio största farmaceutiska bolagen i världen och fann
att deras affärsmodell uppfyllde kriteriet för organiserad brottslighet enligt
amerikansk lag. Och organiserad brottslighet är mycket allvarligt.
Det kan vara bedrägeri, mutor i form av ”kickbacks”, eller annan slags
korruption vilket innebär att man gör samma slags upprepade brott, även när man
blir tillsagd att inte göra det. Även när man är överens med
justitiedepartementet i USA och skriver under en överenskommelse att inte göra
det igen, men bolagen upprepar samma sak om och om igen … därför att brott
betalar sig. Böterna de får är en mycket liten del av vad det tjänar
på brotten, så man kan inte förvänta sig
att de skall upphöra vara kriminella.”
Gøtzsche hänvisar till den mängd stämningar
de tio stora läkemedelsbolagen råkat ut för bara under de sista fem åren. I så
gott som alla fall handlar det om psykiatriska mediciner, främst
antipsykotika och antidepressiva, som marknadsförts på illegalt sett, det
handlar om mutor och rena bedrägerier när det gäller studier och medlens
effektivetet; om dödsfall och självmord som undanhållits, i en enda lång rad.
Trots att de fällts en gång har brotten upprepats. Totalt har de sammanlagt fått
betala långt över 100 miljarder kronor i böter.
”Antipsykotika är extremt farliga mediciner och
Zyprexa till exempel är så populärt och används så mycket att jag har
uppskattat att med det preparatet har Eli Lilly dödat omkring 200 000
människor. Dödstalen är enorma och säger oss att vi måste vara mycket, mycket
mer konservativa med mediciner än vad vi nu är.”
Peter Gøtzsche berättar vidare att dödsfall
från mediciner vida överstiger vad dödsfallen från sjukdomar orsakar. Receptbelagda mediciner är nu den
tredje ledande dödsorsaken efter hjärtsjukdomar och cancer. Han
säger: ”Jag vill berätta för människor att mediciner är så
farliga att läkare inte kan hantera dem säkert
längre, och läkemedelsverken inte längre kan garantera säkerheten vi
behöver.”
”Jag kallar psykiatrin läkemedelsindustrins
paradis, då det är så lätt att manipulera så gott som allting där. Sätten att hitta på en diagnos
är lätt att manipulera, så om vi inte är försiktiga kommer vi
alla att sluta som psykiatriska patienter, om vi inte bekämpar detta.
Jag förstår inte hur man kan få döda så många
patienter inom psykiatrin utan att någon gör någonting. Vad som är så tragiskt med dessa mediciner är att de
kan ha en effekt på vissa patienter – på kort sikt. Men om man fortsätter använda dem så skapar de
faktiskt psykiatriska sjukdomar, vilket är förödande.
Min slutsats är att läkare inte kan hantera
denna dualitet, att de kan vara välgörande på kort sikt, men skadliga på lång
sikt. De kan inte hantera
det här … Det är hemskt tragiskt att se hur psykiatriker i det stora hela
inte kan se hur mycket skada de orsakar. Efter
att ha studerat detta i detalj så kommer jag till slutsatsen i min bok att
det vore bättre för människan om ingen av dessa mediciner fanns.”
”Vad gör man med en specialitet som till
viss grad lever på en lögn? Hur hanterar man det? Jag har hört så många
psykiatriker, också professorer, säga att det att börja ge ett antidepressivt
medel är som att ge insulin till en diabetiker. Vilket är fullständigt fel.
Dock fortsätter de att säga detta nonsens. Vad de menar är att dessa patienter
har en brist på serotonin i hjärnan och när de ger medicin som ökar serotonin
så borde det vara bra. Men det är fel, hypotesen om serotonin är stendöd. De
bra studier som gjorts kunde inte se att deprimerade patienter skilde sig från
normala patienter. Dessa mediciner korrigerar inte en kemisk obalans. Det är en
annan lögn som psykiatriker älskar. Man har en kemisk obalans, som en
diabetiker som saknar insulin, så nu skall vi korrigera din kemiska obalans.
Det är en lögn. De SKAPAR en kemisk obalans, och det exakt av denna anledning
det är svårt för patienter att sluta efter två-tre månader. Därför att det NU
är en obalans. Det finns även mediciner som minskar serotonin som påverkar
depression. Hur kan man säga att ’du har brist på serotonin så du behöver öka
serotonin’, samtidigt som man har mediciner som påverkar depression vilka minskar serotonin.
En diabetiker blir inte bättre om man ger honom socker.”
”Psykiatrin
har gått fel väg. Whitaker har beskrivit det underbart i sin bok ”Anatomy of an
Epidemic”, för om det verkligen var sant att psykiatriska mediciner
(antipsykotika och antidepressiva) hjälpte till att korrigera en viss obalans i
hjärnan, då borde vi se antalet personer som får förtidspension, som inte kan
arbeta, gå ner. Men vad
har vi sett – det motsatta. Antalet av dessa personer har exploderat samtidigt
som vi introducerade dessa mediciner. Hur kan det vara så att människor inte
kan se detta?
Vi gör mer eller mindre det motsatta av vad
vi borde göra. Dessa mediciner är farliga, de borde ges i så kort
tid som möjligt, och sedan slutas med. Väldigt många patienter skulle inte få
dem alls. De flesta deprimerade patienter blir bra av sig själva, så
varför inte vänta och se några veckor. Många skulle inte behöva ta
antidepressiva och då inte ha problem med att sluta med medicinen.
Vad psykiatrikerna då säger, jag har hört
det ofta, är att det är viktigt att ta dessa mediciner eftersom det minskar
risken för självmord. Vad jag kan se så har aldrig detta blivit dokumenterat. I
själva verket råder det motsatta. Vi vet att dessa mediciner ÖKAR risken för
självmord hos unga människor, upp till 40-årsåldern, enligt data från FDA. Och vi vet inte riktigt vad de gör för människor över 40 år, för
läkemedelsföretagen har lurats så enormt i deras randomiserade studier, så i
värsta fall ökas självmordsrisken i alla åldersgrupper.
När man upptäcker att affärsmodellen är
organiserad brottslighet och när man finner ut att det är långt värre än
maffiabrottslighet, därför att läkemedelsindustrin
stjäl långt mer pengar från allmänhetens börs, än maffian någonsin kan göra,
och de dödar långt, långt fler människor; och att de gör detta medvetet, så
fort de har sin inkomst, och så länge människor inte protesterar alltför
mycket, då spelar det ingen roll att folk dör.
Är det inte ganska naturligt att man känner
att denna kunskap skall komma ut till människor.”
Se intervjun med Gøtzsche på
engelska:
http://pharmagossip.blogspot.se/2013/11/please-watch-and-share-this-interview.html
http://www.cochrane.dk/about/profiles/pcg-profile.htm
Slut citat.
Citatet är hämtat från källa http://www.mynewsdesk.com/se/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressreleases/ordfoeranden-foer-cochraneinstitutet-i-norden-psykiatrin-aer-vaerre-aen-maffian-935150
Uppenbart är att beakta fakta, citat ”Cochraneinstitutet
är ett nätverk med mer än 31 000 forskare från över 120 länder, som inte är finansierade av eller kopplade till läkemedelsbolagen och som verkar för att värdera effektiviteten av metoder inom sjukvården. Det är ytterst respekterat.”
Ulf Bittner, en av tre i arbetsgruppen AMBU
http://eueeshealthcare.bloggproffs.se