Psykiatrins misstag ger mobboffer skulden för sitt öde
Mobboffrens lidande tas bevisligen inte på så stort allvar i vårt samhälle. Kommuner är ovilliga att ge skadestånd, vuxna blundar och skolorna gör inte tillräckligt.
Friends, en ”icke-vinstdrivande organisation”, har som mål att stoppa mobbning i skolor, förskolor och idrottsföreningar. Organisationen är gynnad av sin huvudsponsor, Swedbank, som låtit sitt enorma reklamprojekt, den nya idrottsarenan i Solna, få deras namn.
Friends ambitionsnivå är hög, men det tycks finnas luckor i kvalitet och metoder, bland annat angående kamratstödjare. Jag träffade en av dem i mitt arbete. Stolt berättade han att han, den värsta mobbaren, ändå hade valts till kamratstödjare av klassen – bara för att ingen ”ville” rösta på någon annan! Inget hindrade honom från fortsatt pennalism.
En stor andel av de patienter jag träffat i vuxenpsykiatrin genom åren, har en bakgrund som mobboffer. Särskilt hårt drabbade är de som samtidigt utsattes för svek av vuxna närstående. Många har haft svårt att berätta, vilket lett till långa och ganska meningslösa år i psykiatrisk behandling. De har tagit på sig skulden och känner skam för sitt lidande och sitt utanförskap. I psykiatrin vågar man inte ställa viktiga frågor utan nöjer sig med att tolka och tro, vilket alltid blir fel.
Om patienten ändå berättar så faller orden på hälleberget när mottagaren saknar förståelsen för mobbningens konsekvenser. Den betraktas som överspelad. Vanligtvis har patienten fått diagnoser som depression och ångest, ofta svårbehandlad, när PTSD kunde vara mer relevant.
Idag är datorn en vanlig tröst och tillflykt för många i kris och med svårlösta problem, inte minst mobbning. Tyvärr vet omgivningen och psykiatrin ingenting om detta, utan ser det som dataspelsberoende, vilket leder till konflikter och förbud. Depressionssymtom feltolkas. Skolk och passivitet väcker numera anhörigas oro – inte om kriser eller mobbning – utan om ett neuropsykiatriskt tillstånd.
När den unge vuxne så kommer till psykiatrin kan det bli början på en irrfärd med fel diagnos, utebliven behandling och permanentat utanförskap.
Mobbning under lång tid betraktas i dagens psykiatri, nästan alltid som en stark indikator på ett neuropsykiatriskt funktionshinder, förmodligen enligt principen ” ingen rök utan eld”. Med ett bra kikarsikte når man alltid sitt mål, i detta fall en förväntad autismdiagnos. Det blir lätt när patienten saknar tillit och är deprimerad. Kriterierna radas upp i ett nafs och säger mamma sedan att ungen alltid varit ett känsligt och blygt barn så är det kört. Om en människa verkligen lider av en autistisk störning, blir naturligtvis diagnosen en befrielse och en ny möjlighet, men inte för ett deprimerat mobboffer!
För dem blir budskapet en dom:
”Det är inte så mycket fel på de andra – utan på dig. Vi har nu bevisat att du har en störd utveckling som inte bara gör att du håglös sitter på ditt rum och ägnar dig åt din dator, utan att du också stör andra med dina fel. Det är därför som du har blivit mobbad, vilket i och för sig är beklagligt.”
–
Dokumentärfilmen ”Mannen från Jupiter” gjord av filmaren Erik Strömdahl, har nyligen visats på SVT och finns ännu en tid på SVT-play. Den berättar om Hans-Erik Norberg som föddes som blue baby men opererades till livet. En plågad man som utsattes för svår mobbning i skolan och grova kränkningar även i hemmet. För 45 år sedan valde han beslutsamt ensamheten, efter att ha gjort sina sista förnedrande försök att bli accepterad men lönades med ännu mer lidande.
Han verkade mycket apart på alla sätt, byggde på en sju meter lång modellbåt, hade några listiga, hemmagjorda konstruktioner för att skydda sig från intrång. Hans filosofi om kvinnor bidrog till hans avvikande framtoning. Så även hans vintermössa, en värmande, lös kapuschong i barnstorlek som måste knytas strax under munnen. Att strunta i hur man ser ut och dessutom inte svara i telefon är onormalt.
För alla psykiatriproffs med kikarsikte och rätt ifyllda formulär skulle han ha gett fulla poäng i autism.
Men filmen gav all den information som varje undersökare och utredare i psykiatrin måste söka på andra sätt, men struntar i – att ta reda på vad som driver en individs beteende och hur. Denne man hade alla känslor och social kompetens i behåll. Modellbåten var inget begränsat, stereotypt specialintresse, utan ett desperat försöka att kommunicera – på högsta volym – med de tyranner som hade förstört hans liv och aldrig gett honom en chans. Värmen och glädjen i mötena med filmarna var påtaglig, precis som det spontana och levande intresse och stora lycka han visade över äventyren de tog med honom på, särskilt Tivoli i Köpenhamn!
Jag vet inte om han någonsin var föremål för psykiatriska interventioner, det verkar inte så. Hans-Erik Norberg avled efter inspelningen. Han hade verkligen behövt hjälp i livet, men skulle psykiatrin ha gett honom det? Nej, det tror jag inte. I dag hade han fått en autismetikett med vidhängande social träning och boendestöd. Men att låta sig svingas runt i en bergbana på Tivoli i Köpenhamn hade blivit fullständigt uteslutet.
Skrämmande låga kunskaper om autism. Sluta att framställa autism som fel/störning och sluta att påskina att autister inte har känslorna i behåll, eller att de inte skulle kunna ha den sociala förmåga som H-E uppvisar i dokumentären. Han framstår som väldigt aspergeraktig, även efter resande och glädje.
Hur kan denna skribent avgöra något om autism hos en särskild person, när den har så låg kunskap om tillståndet? Skulle inte autister ha alla känslor i behåll? Och social kompetens är inte så svartvit som skribentens verkar tro. H-E Norberg ter sig ganska autistisk, eller i alla fall väldigt speciell i framtoningen även efter resor och glädje. Deprimerad och inte resa är INTE lika med autism. USCH för det synsättet. Mobbing är knappast den drabbades fel för att den har autism, varför inte lära normalbefolkningen att respektera och uppföra sig mot andra människor? Skribenten tycks tycka att om man ”hittar fel på personen” så är det personens eget fel att den blir mobbad. Otäckt synsätt. Också otäckt att kalla autism för ”fel” och autisten för ”störd”. Ingen modern normal psykiatriker uttrycker sig så. Inte ens 2012 för 9 år sedan.
Så sant som det är sagt.
Psykiatrin är och har alltid varit en skandal.