Psykiatrins enkelspår leder till fel tunna
Den psykiatriska forskningen är starkt inriktat på biologi. Där finns mycket att finna, men att prioritera gener är ett misstag. Själva genen har varken sanning eller lögn att avslöja. Dit är det oändligt långt, för precis allt vi är styrs av våra gener!
Att studera psykiatriska tillstånd på samma sätt som somatiska sjukdomar och med samma metoder, dessutom förvänta sig samma framgångar och entydiga svar kan inte vara möjligt. Förutsättningarna saknas. Hjärnan kan inte jämföras med en tumör, personlighetsstörningar inte med en hjärtinfarkt. Hjärnan är så extremt komplicerad, har så ofantliga arbetsfält, att den inte låter sig sorteras under enkla rubriker.
Människans potential är resultat av genernas mästerliga samspel, förutsättningen för all anpassning. Vi har spritt oss över hela Jorden och kan anpassa oss till nästan allt, även om priset är vårt välbefinnande och vår hälsa, inte minst den mentala. Det har människan lärt sedan urminnes tider.
Forskningen har inte gett oss en enda biologisk markör för någon psykiatrisk diagnos. Vi vet knappt hur våra läkemedel verkar. Varje psykiater måste därför själv lära sig att spåra och förstå orsakssamband och behov, hos varje patient. Vi vet inte alltid var gränsen går för vad som bör betraktas som en normal variant, för mängder av unika faktorer inverkar på den symtombild vi som kliniker är satta att ställa diagnos med och hantera. Vi har anledning att problematisera dessa manualdiagnoser som bara bygger på ett antal symtomkriterier. Men de kunde nog ha utvecklats, om klinisk kunskap och erfarenheten fått råda, men icke! I Sverige har psykiatrerna avvecklats och sjukdomarna reducerats till självskattningsdiagnoser.
Så vi kliniker har viktigare behov än namnet på ”nya” gener. Vi måste istället lyssna på deras ”symfoniska verk”, finna disharmonierna och stämma de rätta strängarna – varje dag.
Alla vet att psykiatriska patienter inte bara är beroende av bra läkemedel utan i lika hög grad av trygghet, gemenskap, delaktighet, begripliga sammanhang och kunskap, men sällan får tillgång till!
Människans psyke är alltså beroende av en helhet, därför krävs en helhetssyn också i behandling och forskning. Våra kära gener kommer aldrig att ge oss ett svar, så länge vi inte begriper vad de faktiskt vill säga oss: ”Vi är för klipska för dig! Nu måste du förstå din komplexitet – gräv där du står i stället!”
Jag tror på mångfacetterad klinisk forskning med högre relevans. Vi måste utveckla våra metoder så patienterna inte bara ges, utan också kan ta till sig vården! Jag hävdar att svaren på framtidens modeller finns i oss, de är redan en levande del av vår mänskliga kunskap men ett nytänkande behövs för att vi ska se dem i rätt ljus!
Smalt biologiskt inriktad forskning har förblindat politikerna och många inom psykiatrin. De vill ”höja statusen” genom att förenkla, effektivisera och därmed omedvetet banalisera psykiatrin, och se den som vilken somatisk sjukdomsgrupp som helst. Den mäts och sätts in i samma enkla ramar. Varje psykiatrisk diagnos har redan tilldelats utmätta sjukskrivningstider och ett fåtal standardiserade behandlingsmetoder.
Det väntar inget Nobelpris, men kan ge oanade möjligheter när det gäller förbättrad vård och behandling. Ta lärdom av forskningen inom den geriatriska vården, den är kreativ och framgångsrik. Kognitiva störningar, övergående eller permanenta, är regel även i psykiatriska tillstånd, men kanske svårare att finna orsakerna till.
Forskningen behöver ändå söka kunskap och metoder som kan överbrygga eller lindra dess konsekvenser. Behandlingar utan effekt eller mening, ensamhet och utanförskap och ofta för tidig död i somatiska sjukdomar, är några. Hur bör man utforma miljöer, förutsägbara behandlingsstrukturer, bemöta, stödja och kommunicera med patienterna för att nå framgång i behandling och ge bästa möjliga livskvalitet?
Banalt och oviktigt? Inte alls, faktiskt helt nödvändigt om vi ska påstå oss arbeta utifrån en vetenskaplig grund!
Och:
Hur påverkar närliggande politiska beslut den mentala hälsan i en befolkning? Ökar det trycket på sjukvården, vad kan det kosta? Forska på det! Kommande generationer ska förfasas över hur dagens politiker fattade amatörmässiga beslut, och utan kunskap om eller tanke på konsekvenserna för sårbara grupper. NPM måste avskaffas!
Viktiga politiska beslut borde ”farlighetsbedömas” utifrån kunskap och fakta, inte vara impulser ur känslomässigt drivna åsikter och fördomar!
Etiken måste ges en levande roll i psykiatrin (och samhället!). Dess frånvaro är förödande.
”Hjärnan kan inte jämföras med en tumör, personlighetsstörningar inte med en hjärtinfarkt. Hjärnan är så extremt komplicerad, har så ofantliga arbetsfält, att den inte låter sig sorteras under enkla rubriker.” skriver Carina Hellström.
I ett föredrag hörde jag faktiskt en psykiater likna hjärnan vid vilken muskel som helst. Man kan träna den till olika saker. Ett experiment visar att de, som tränat mindfullness, kände lika mycket sorg och ilska som de, som inte tränat mindfullness, men de smärtsamma känslorna gick fortare över för dem som tränat. Av detta drog psykiatern slutsatsen att psykisk hälsa inte är frånvaro av ilska eller panik utan förmåga att bli arg eller ledsen och sedan snabbt komma igen, som efter en maginfluensa ungefär ..
L. Wittgenstein sa när han fick sin dödsdom (cancer) vid 62 års ålder: ”Äntligen”. Fast han hade väl tränat på fel sätt. Det är inte lätt.
Hej Anne!
Hjärnan är fantastisk med sin potential! Den är gjord för ett liv och vår anpassning till detta liv. Generna gör sitt jobb utan att vi under överskådlig tid kommer att förstå exakt hur det går till. Det går bra ändå!
Visst är det underbart att vi själva aktivt kan påverka dess genuttryck?
Därför är det viktigt att vi ger våra patienter optimala förutsättningar för att kunna göra detta! Det är vi dåliga på!
Hjärnan är varken en tumör eller muskel. Härligt att den struntar i våra dumma åsikter, och inte surnar till!