Psykiatrin behöver moderniseras – gamla dogmer ifrågasättas
När året är nytt, finns ett lika nytt hopp om gamla drömmars förverkligande. Ovan rubricerade påstående är berättigat. Det handlar om att finna nya vägar till en väl underbyggd, seriös och respekterad psykiatri. Jag vet att flera inom kåren blir provocerade av mina kritiska åsikter. De anser att psykiatrin aldrig har mått bättre än idag och själva mår de toppen med de nya, enkla och snabba diagnosmetoderna och alla anpassade behandlingar för varje specifik diagnos, en enkel logistik utan flödesproblem. Några blir så provocerade att de agerar så att man undrar om de faktiskt är rejält dumma i huvudet. Jag vet inte men misstänker i alla fall, att de saknar de nödvändiga referenserna och erfarenheterna från verkligheten.
Men det finns också en växande skara kolleger som insett och nu vågar erkänna de allvarliga konsekvenser som felaktiga eller onödiga diagnoser innebär för drabbade patienter och – självklart även för samhället. Människor sjukförklaras och fråntas därmed sina möjligheter i livet och vårt samhälle mår inte bra av kostnaderna. Frågorna har äntligen blivit ett godkänt samtalsämne, vilket är extremt glädjande. Jag har länge insett bristerna i den enkla och slumpmässiga i diagnostiken, och bekymrat mig över alla okänsliga politiska beslut och dessutom över den totala avsaknaden av sunda reaktioner från psykiatrin själv!
Jag har ändå envisats med att prata om detta, i en miljö så rädd för öppenhet och åsiktsskillnader. Psykiatrin har en särskild sorts osäkerhet invävd i sig och samtidigt en narcissism dold bakom yllekoftan. Man ser på sig själv med ett fullständigt humorbefriat allvar. Detta i kombination med logikens låga status, gör kåren osäker och tyst. Att ta en debatt är ofint och ovärdigt! Detta säger jag för att jag har studerat företeelserna. Det är inte för att jag tillhör 40-talistgenerationen som jag vägrar vika mig för dumheter!
Men nu ser jag en försiktig attitydförändring. Jag är inte säker på att man äntligen lärt sig skilja på sak och person, men man verkar road av att uttala tidigare så förbjudna åsikter. Psykiatrins ”glasnost” kommer väldigt sent, om man jämför med Sovjets.
Men finns det verkligen några säkrare tecken på förnyelse? Det gör faktiskt det, helt osannolika saker faktiskt. Svenska Psykiatriska Föreningen (SPF) har alltid varit en orubblig och sömning inrättning, varför jag inte själv är medlem där, men den har nu lyckats slå mig med förundran och glädje. De har nämligen tillsatt en ”diagnostikgrupp”, faktiskt alldeles efter att jag hade en ganska uppmärksammade debattartikel i SvD publicerad i maj. Eventuella sambandet får var och en själv bedöma.
Jag blev informerad och inbjuden av gruppens ledning att delta, något jag insåg måste vara extremt modigt av dem! Gruppen ska utarbeta diskussionsunderlag, med förhoppning om att bättre metoder på sikt ska leda till säkrare diagnoser. Till er kan jag berätta att jag föredrar begreppen ”orsakssamband” och ”problemformulering”, framför ”diagnos” eftersom de saknar tillräcklig vetenskaplig grund och patienterna vill förstå sig själv. Psykiatrin skulle bli mer trovärdig och slippa att ständigt dra skam över sig.
Diagnostikgruppen består av ett tiotal deltagare där jag är den enda ”gräsroten”, alltså med enbart kliniska meriter. Arbetet började i somras och vi ska vara klart till våren är det tänkt. Denna ”händelse” är ur mitt perspektiv en revolution i sig, oavsett vad den kommer att bidrar till!
Själv vill jag föreslå att psykiatrin splittras i åtminstone två grenar. En gren som arbetar med och forskar på mer tydliga ”endogena” sjukdomstillstånd, vilka kräver medicinska insatser. En annan gren arbetar med ”mentalt illabefinnande” orsakat av andra ”exogena” faktorer vilka handlar om våra livserfarenheter som människa och flockdjur. Där sociala relationer, självbilden, individens genetiska sårbarhet och traumatiska erfarenheter, av alla slag, har en stark inverkan på vårt mående och vår funktionsnivå, under hela vårt liv.
För den slarvige, som inte har tänkt och reflekterat hela vägen fram, kan detta låta som en återgång i gamla synsätt, men det är precis tvärtom: en utveckling byggd på tillvaratagna tidigare kunskaper, erfarenheter och insikter och att sätta dem i ny kontext med all ny kunskap – även från angränsande fält.
Det är också på denna gren de flesta patienter jag möter klamrar sig fast i förtvivlan eller uppgivenhet. Att vara eller ha varit illa utsatt som individ är den vanligaste orsaken till mentalt illabefinnande. Där är det inte läkemedel som fattas utan en hjälp att finna sig själv och sin väg i livet. Detta ställer mycket stora krav på behandlaren! Uteblir denna möjlighet är risken stor för att det kan gå illa. Här behöver man inrätta tvärvetenskapliga forskningsprojekt och team, kanske i ännu oanade konstellationer!
Tiden är långt ifrån mogen för så avancerade idéer. Jag anar att det värsta motståndet ligger inom den inflytelserika psykiatriska forskarvärlden, de har mest att förlora, på kort sikt.
Men alla unga och gamla bakåtsträvare, som inte kan skilja på vetenskap och önsketänkande, har ändå passerat inte bara sitt bäst före datum, utan även sista förbrukningsdag!
Så: God fortsättning på allt det nya!
Redan år 1774 skrev den store naturromantikern och tänkaren J J Rousseau de kloka orden ”När kroppen har hälsan då lyder själen”. Detta betyder att när själen (= psyket) inte lyder så ska man söka orsaken i kroppen.
Uppmaning till primärvården: sluta dumpa utbrända och utmattade patienter till psykiatrin! Klarar ni inte av att utreda patienterna så kan ni ta hjälp av endokrinologerna, men absolut inte psykiaterna.
Tack för dina kloka inlägg. Har haft en av ovanstående som läkare och tiden är uppenbarligen ”långt ifrån mogen för så avancerade idéer”. Trots att de flesta”vanliga” människor förstår och har förstått det så väl, i olika tider och olika kulturer; att människor formas av sina erfarenheter, – ju tidigare desto djupare. Och att få en diagnos, symtomsökeri och förenklade orsakssamband, istället för möte, förståelse och intresse för ens egen sanning är djupt förstörande.
Att i sin största förtvivlan mötas av betraktande och närmast glädje över att kunna kryssa i ännu en ruta som bekräftelse på den tänkta diagnosen skapar förstås än djupare ångest och alienering. (S.k. försämring, men egentligen en helt sund reaktion).
Jag hoppas att arbetet du skriver om leder till något verkligt och inte bara kosmetiskt ordvrängeri.
Vänlig hälsning
Vilka är deltagarna i diagnosgruppen?
”Diagnostikgruppen” består av Herman Holm och Jörgen Herlofsson (med delat ledaransvar). Övriga är Lena Nylander, Åsa Hagberg, Maria Hallerbäck, Lars Jacobsson, Peter Andiné, Fredrik Svenaeus (prof. i filosofi), Michael Ioannou, samt u.t.
Det finns dessutom ett antal intresserade vid sidan om, vilka också får komma med synpunkter.
Det går att läsa om den i SPF:s tidskrift Svensk Psykiatri.
Carina Hellström
Stämmer väl med mina personliga erfarenheter som barnpsykiater