Krönika

Psykiatrin skäms för LPT – sviker hellre patienterna

Samhället har observerat att psykiatriska patienter ofta inte får den vård de behöver när de är som mest sjuka. Visserligen märkte man inget förrän några enstaka personer med psykiatrisk kontakt tog livet av människor på allmän plats, och rädslan att bli mördad av en ”galning” skrämmer inte bara politikerna. Det goda med denna uppmärksamhet skulle kunna vara att svårt sjuka som det kan gå illa för på många andra sätt än att skada andra, också kan beredas vård. Särskilt utsatta är de som lever med ett psykotiskt tillstånd i olika diagnoser men som på grund av bristande sjukdomsinsikt inte har en tillräcklig förankring i psykiatrin. Det är bra att Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård (LPT) nu ses över, men hjälper det?

Förslag till lagändringar för den psykiatriska tvångsvården har varit ute på remiss. En av dessa instanser är Svensk Psykiatrisk Förening (SPF) som uttrycker viss kritik och anser bland annat att när man går från skrivningen ”oundgängligt behov” av psykiatrisk vård till ”påtagligt behov” så vidgas indikationerna för tvångsvård. Man anser att detta strider mot FN-konventionen för mänskliga rättigheter. Hur kan man veta det så säkert? Det kan knappast vara för att man ser LPT som en straffmetod? Men kanske för att man anar allvarliga brister i vården? Varför säger man inte det i så fall!? Ja, jag vet inte men dessa insinuationer svartmålar och stigmatiserar hela tvångsvården och är absolut inte till gagn för vården som sådan eller dess patienter!

SPF förstår ändå att det i vissa mer sällsynta fall kan vara nödvändigt med tvångsvård men att man ”bör inrikta sig på frivillig vård i stället”. Man påpekar att integritet och autonomi måste värnas i all vård och även att en funktionsförmåga är beroende av omgivningen, att stöd och yttre förutsättningar kan göra stor skillnad.

Allt detta är redan känt för de flesta och fundamentala principer i all vård. Men nu gäller det ju specifikt psykiatrisk tvångsvård och där är det (vanligtvis) psykosens eller den djupa depressionens brist på sjukdomsinsikt som gör ett samarbete omöjligt och ett halvdant arbete dessutom resultatlöst. Trots detta vill man påstå att: ”I många fall räcker det med att få hjälp att återta dygnsrytm och ADL-funktion d v s det som egentligen kommunens insatser skulle lett till”.

Detta är inget smart sätta att läxa upp kommunerna för sina ansvarsbrister, utan ger bara en anledning att ifrågasätta SPFs verklighetsförankring eller dess självinsikt. När frågan om tvångsvård väl uppstår har patienten kommit alldeles för långt från vården – och då pratar vi om ett bristande psykiatriskt stöd!

Eller vill SPF avsäga psykiatrin ansvaret? Avsaknad av kontinuitet, nya oerfarna läkare som ersätter varandra – eller helt saknas, leder till allvarliga luckor i både stöd och motivation och ofta till fel eller otillräcklig medicinering – under lång tid. Detta kan självfallet bli förödande för vissa svårt sjuka patientgrupper som sedan ”glöms bort” i brist på resurser. Oerfarna kollegor som alldeles för tidigt satts att ta ett för stort ansvar orkar oftast inte lyssna till anhörigas nödrop, vilka annars vanligtvis är de viktigaste ”varningsklockorna”. Lägger man därtill psykiatrins oförmåga eller ointresset av att identifiera ett samtidigt missbruk, så har vi där de för psykiatrin mest besvärande orsakerna till att tvångsvård till sist blir aktuell.

Oftast dröjer denna mycket länge eftersom den oerfarna och stressade kollegan som, oftast står i första ledet, inte förstår allvaret eller inte vågar stå rakryggad för sitt vårdintyg. I stället hoppas man att patienten inte ska göra sina behov påminda igen förrän någon annan kollega har tagit över.

När någon till slut tar ansvaret och skriver vårdintyget så ska sedan ännu en oerfaren psykiater försöka fatta ett intagningsbeslut. För att inte bli betraktad som inhuman (vad tycker SPF?) väljer denna snälla men ännu okunnige kollega att se det han eller hon vill se i denna stund, nämligen patientens relativt välvårdade yttre och begripliga förklaringar till sina beteenden och låter därför detta få bli beviset på att vård inte behövs och att vårdintyget var ganska onödigt.

De kunskaper om patientens sjukdomstillstånd och tidigare anamnes som det framgår av vårdintyg, journaler och eventuellt medföljande anhörig, lämnas utan större avseende, eller möjligen med en kommentar om att man får ”ta ny ställning” om patienten skulle återkomma. I kraft av hög moral och etiska förfining så har man i alla fall värnat om patientens autonomi, integritet och om FN-konventionen – om man ska tro SPF.

Att patienten fråntagits sin rättighet till adekvat och nödvändig vård i denna stund och istället fått gå hem till sina maktlösa, utmattade och sönderstressade anhöriga, vars hälsa och livskvalitet ingen tagit ansvar för eller brytt sig om, lämnas utan avseende!

Om psykiatrin i stället stod för kontinuitet, unga kollegor fick stå på tillväxt innan de som nu prematurt och med läkarbristen som argument, kastades ut i roller de inte behärskar, så skulle många fler patienter kunna må mycket bättre och känna sig trygga på sina mottagningar, vilket bara kan komma dem och deras anhöriga till godo och säkerligen minska behovet av tvångsvård!

Men eftersom SPF mest verkar glad över psykiaterbristen som den anser vara ett bevis på den utökade öppenvården (jag trillade nästan av stolen av denna överraskande logik i DN-debatt 6/11!) så finns inget hopp om förändring och vi måste ge patienterna välformulerade lagtexter – i stället för god och frivillig vård!

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-05

Tema: Övertider / Tema: Vem satsar på intermediärvårdsplatser? / Vårdcentraler kan tvingas betala tillbaka miljonbelopp / Sverige och Storbritannien har gjort omvända resor / Så ska den digitala läkarassistenten Alma hjälpa läkare / Porträttet: Camilla Starck

Prenumerera