Psykiatrin skäms för LPT – sviker hellre patienterna
Samhället har observerat att psykiatriska patienter ofta inte får den vård de behöver när de är som mest sjuka. Visserligen märkte man inget förrän några enstaka personer med psykiatrisk kontakt tog livet av människor på allmän plats, och rädslan att bli mördad av en ”galning” skrämmer inte bara politikerna. Det goda med denna uppmärksamhet skulle kunna vara att svårt sjuka som det kan gå illa för på många andra sätt än att skada andra, också kan beredas vård. Särskilt utsatta är de som lever med ett psykotiskt tillstånd i olika diagnoser men som på grund av bristande sjukdomsinsikt inte har en tillräcklig förankring i psykiatrin. Det är bra att Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård (LPT) nu ses över, men hjälper det?
Förslag till lagändringar för den psykiatriska tvångsvården har varit ute på remiss. En av dessa instanser är Svensk Psykiatrisk Förening (SPF) som uttrycker viss kritik och anser bland annat att när man går från skrivningen ”oundgängligt behov” av psykiatrisk vård till ”påtagligt behov” så vidgas indikationerna för tvångsvård. Man anser att detta strider mot FN-konventionen för mänskliga rättigheter. Hur kan man veta det så säkert? Det kan knappast vara för att man ser LPT som en straffmetod? Men kanske för att man anar allvarliga brister i vården? Varför säger man inte det i så fall!? Ja, jag vet inte men dessa insinuationer svartmålar och stigmatiserar hela tvångsvården och är absolut inte till gagn för vården som sådan eller dess patienter!
SPF förstår ändå att det i vissa mer sällsynta fall kan vara nödvändigt med tvångsvård men att man ”bör inrikta sig på frivillig vård i stället”. Man påpekar att integritet och autonomi måste värnas i all vård och även att en funktionsförmåga är beroende av omgivningen, att stöd och yttre förutsättningar kan göra stor skillnad.
Allt detta är redan känt för de flesta och fundamentala principer i all vård. Men nu gäller det ju specifikt psykiatrisk tvångsvård och där är det (vanligtvis) psykosens eller den djupa depressionens brist på sjukdomsinsikt som gör ett samarbete omöjligt och ett halvdant arbete dessutom resultatlöst. Trots detta vill man påstå att: ”I många fall räcker det med att få hjälp att återta dygnsrytm och ADL-funktion d v s det som egentligen kommunens insatser skulle lett till”.
Detta är inget smart sätta att läxa upp kommunerna för sina ansvarsbrister, utan ger bara en anledning att ifrågasätta SPFs verklighetsförankring eller dess självinsikt. När frågan om tvångsvård väl uppstår har patienten kommit alldeles för långt från vården – och då pratar vi om ett bristande psykiatriskt stöd!
Eller vill SPF avsäga psykiatrin ansvaret? Avsaknad av kontinuitet, nya oerfarna läkare som ersätter varandra – eller helt saknas, leder till allvarliga luckor i både stöd och motivation och ofta till fel eller otillräcklig medicinering – under lång tid. Detta kan självfallet bli förödande för vissa svårt sjuka patientgrupper som sedan ”glöms bort” i brist på resurser. Oerfarna kollegor som alldeles för tidigt satts att ta ett för stort ansvar orkar oftast inte lyssna till anhörigas nödrop, vilka annars vanligtvis är de viktigaste ”varningsklockorna”. Lägger man därtill psykiatrins oförmåga eller ointresset av att identifiera ett samtidigt missbruk, så har vi där de för psykiatrin mest besvärande orsakerna till att tvångsvård till sist blir aktuell.
Oftast dröjer denna mycket länge eftersom den oerfarna och stressade kollegan som, oftast står i första ledet, inte förstår allvaret eller inte vågar stå rakryggad för sitt vårdintyg. I stället hoppas man att patienten inte ska göra sina behov påminda igen förrän någon annan kollega har tagit över.
När någon till slut tar ansvaret och skriver vårdintyget så ska sedan ännu en oerfaren psykiater försöka fatta ett intagningsbeslut. För att inte bli betraktad som inhuman (vad tycker SPF?) väljer denna snälla men ännu okunnige kollega att se det han eller hon vill se i denna stund, nämligen patientens relativt välvårdade yttre och begripliga förklaringar till sina beteenden och låter därför detta få bli beviset på att vård inte behövs och att vårdintyget var ganska onödigt.
De kunskaper om patientens sjukdomstillstånd och tidigare anamnes som det framgår av vårdintyg, journaler och eventuellt medföljande anhörig, lämnas utan större avseende, eller möjligen med en kommentar om att man får ”ta ny ställning” om patienten skulle återkomma. I kraft av hög moral och etiska förfining så har man i alla fall värnat om patientens autonomi, integritet och om FN-konventionen – om man ska tro SPF.
Att patienten fråntagits sin rättighet till adekvat och nödvändig vård i denna stund och istället fått gå hem till sina maktlösa, utmattade och sönderstressade anhöriga, vars hälsa och livskvalitet ingen tagit ansvar för eller brytt sig om, lämnas utan avseende!
Om psykiatrin i stället stod för kontinuitet, unga kollegor fick stå på tillväxt innan de som nu prematurt och med läkarbristen som argument, kastades ut i roller de inte behärskar, så skulle många fler patienter kunna må mycket bättre och känna sig trygga på sina mottagningar, vilket bara kan komma dem och deras anhöriga till godo och säkerligen minska behovet av tvångsvård!
Men eftersom SPF mest verkar glad över psykiaterbristen som den anser vara ett bevis på den utökade öppenvården (jag trillade nästan av stolen av denna överraskande logik i DN-debatt 6/11!) så finns inget hopp om förändring och vi måste ge patienterna välformulerade lagtexter – i stället för god och frivillig vård!
Jag dog nästan i måndags. Hade LPT i 4 veckor och 100% extravak efter flera allvarliga suicidförsök. Blev i måndags utskriven på mindre än 10 minuter, öppenvård och anhöriga informerades inte. Jag har en liten son. Det var en ny läkare som inte ville ta det vidare? Oerfaren? Var på semester veckan innan det gick ut… glömde kanske?
Jag drack en flaska sprit, tog dödlig mängd preparat som läkaren visste att jag hade. Ringde ingen, låg ute gömd, blev efter 8 timmar hittad av privatperson. Läget var mycket kritiskt och min kroppstemperatur mycket låg. Jag dog nästan i måndags. Öppenvård och slutenvårdspersonal protesterade. Även överläkare i öppenvården. Nu är jag hemma igen. På permission har LPT, permission beviljat efter kort samtal. Ingen övervakning. Tilläggas bör även att jag nyss börjat med antideppresiv medicin och en allmän biverkning första tiden är ju just ökad risk för suicid. Jag är ensam hemma med min son nu. Varken jag eller mitt nätverk har fått stöd i vad som hänt. Vi är nog i chock fortfarande. Hur kan det få gå till så här? Tilläggas bör även att jag varit välfungerande samhällsmedborgare i många år. Hade problem i tonåren och fick felaktig vård (ersatt för detta)
Det finns överkrav på vad anhöriga förväntas klara. Vill också påminna om är dem som inte har närvarande eller stöttande anhöriga hemma och som med dåligt mående återvänder hem till ensamheten. Där finns ingen som kan hålla koll, vara omtänksam och ordna med mat och annat praktiskt som också måste fungera. Kanske hör öppenvården av sig nästa dag eller senare i veckan, men hur patienten har klarat natten eller tiden fram till nästa psykiater/psykologkontakt har ingen kännedom om. Det bli upp till patienten själv att åter ta kontakt med akutteam, akutmottagning. Kanske orkar patienten, kanske inte. Trots att det finns många enhushåll förefaller inte systemen vara utformade för att täcka även dessa behov.
Hej Berguv!
Tack för ditt vakande öga!
Du har helt rätt i att de ensamma och svårt sjuka oftast har en betydligt svårare situation än de som har en stöttande familj! Min erfarenhet är ändå att de förra har lite större chans att tas om hand just därför att stödet hemma saknas.
Det är ofta så att vården i dessa akuta lägen felaktigt väger in yttre omständigheter i bedömningen och då tyvärr ser stöttande anhöriga som en buffert med en viss vårdpotential, vilket ger den ansvarige läkaren en känsla av trygghet och då lättare vågar ta beslutet om att inte godkänna vårdintyget. De anhöriga utnyttjas på ett otillbörligt sätt.
Men jag är verkligen medveten om att det är många ensamstående som inte heller får rätt vård och då far väldigt illa! Desa måste också uppmärksammas!