Krönika

Psykiater med hjärnbrist

Att vara psykiater och utföra psykiatri, kan antingen vara lätt eller svårt. Man kan faktiskt själv välja, vilket är ovanligt för en medicinsk specialitet! Detta innebär att man faktiskt också – om man väljer det lätta istället för det svåra – kan sakna en ovanligt stor del av förståndet, utan att någon behöver märka det, inte doktorn själv, och särskilt inte patienten som alltid tror att just hans läkare är bäst – eller sämst för den delen, men då upphör ju kontakten oftast ganska snabbt. Många psykiatrer väljer det lätta och det har sina sidor.

Dessa kollegor hamnar fel i sina bedömningar och diagnoser, men ser det inte själva. De är noga med matematiken i sin tolkning av screeningsformulär, som de använder som diagnosinstrument. De blir ofta lurade, eftersom de alltid tror på patienten. De verkställer önskemål om obefogade läkemedel, behandlingar, sjukskrivningar och andra nycker. De märker aldrig när patienten är full eller bakis. De ser enkla problem och enkla lösningar. Om något inte fungerar provar det något annat, utan nämnvärd reflexion. De är ofta socialt kompetenta. Några ägnar sig åt forskning för att avlasta sig den press patienterna ändå utgör med sina krav på bensodiazepiner, och för att ge tyngd åt sin profession och sina åsikter. De är fullständigt omedvetna om sin inkompetens. När de sitter på en mottagning märks sällan deras misstag, eftersom patienterna aldrig klagar. De ställer ändå till problem – för mig – varför jag i min maktlöshet givit dem en helt egen diagnos: Hjärnbrist UNS. (Observera nu att det inte handlar om psykiatrer med anemi, LT nr 4 , de tillhör den andra gruppen)

Patienterna är komplicerade, deras symtom genereras ur alla möjliga faktorer, yttre som inre, mikro som makro, gamla som nya varför en psykiater ska skaffa sig en ingående kunskap om alla dessa samanhang hos den enskilde individen.
I detta sökande ingår ju att man ska utesluta somatiska orsaker till psykiatriska symtom. Detta brukar sällan en psykiater ägnar sig åt, med vanföreställningen att någon annan redan har gjort det och därför måste anses som onödigt. En psykiater med hjärnbrist betraktar antingen alla remisser som helt onödiga, eller bryr sig inte om svaren. Exempel på dessa finns överallt.

All relevant kunskap om patientens liv och livsvillkor är en mycket viktig del för förståelse och problemlösning, inte minst vid en suicidriskbedömning. Gamla journaler måste läsas igenom, eftersom gamla missförstånd och felaktigheter upprepas som absoluta sanningar i de senare anteckningarna som därför är helt missvisande – en regel helt utan undantag!
Jag återkommer till suicidriskbedömningar en annan gång, inte minst för att jag anser att den nya, fragmentariska synen på patienten lett till en könsdiskriminerande inställning.

Åter till ämnet: Den vanligaste produkten från de lättvindliga kollegorna, vilket jag själv dagligen kommer i kontakt med är misslyckade neuropsykiatriska utredningar. Jag måste påpeka att den låga kvaliteten är ibland lika vanligt inom landstinget som i den privata [2]! Även om det här är slutsatserna som kan blir fel, trots en ambitiös utredning.

Det senaste exemplet gällde en utredning där det framgick tydligt av materialet att patienten var känd alkoholist samt att enheten genomfört den neuropsykologiska testningen under patientens pågående återfall.

En spiknykter testpsykolog med kunskap och ansvar borde ha hjälpt den lättvindlige psykiatern genom att sätta stopp för dådet, men det skedde inte. De borde ju vara rejält angelägna om att inte testa de kognitiva funktionerna hos en alkoholpåverkad eller bakfull person, för vad ska man med det till? Och varför bemödade man sig om att ge en tvivelaktig eller felaktig diagnos till en lidande men supande patient?

Vi saknar idag tillräcklig kunskap om ADHD och det borde vi vara medvetna om. Försiktighet och noggranna differentialdiagnostiska överväganden blir extra viktiga och helt nödvändiga i varje ärende! Det får aldrig missas.
Rätten till en adekvat psykiatrisk diagnos, gäller även den enkla människa som inte har en far eller mor som är professor, eller själv råkar vara en.
Eller rätta mig om jag har fel! Vi får ju ständigt nya riktlinjer i arbetet, så jag kan ha missat ännu en absurd prioritering.

Men psykiatrins ofta fega kravlöshet och torftiga intresse för kunskap, erfarenhet och slutledningsförmåga missar man inte. Det drabbar inte bara individ och anhöriga utan slår även mot samhället.

Centralstimulantia, oftast metylfenidat, är en för de allra flesta helt felaktiga, olämplig och mycket dyr läkemedelsgrupp. Den långsiktiga biverkningspotentialen hos framförallt vuxna, saknas det kunskaper om (vilket vi talar tyst om). Preparatet är narkotikaklassat, har en känd missbrukspotential, får bara förskrivas av psykiatrer och i stort sett endast till ADHD-patienter. Det säljs ofta illegalt, vilket många psykiatrer inte har en aning om. Metylfenidat är aptitnedsättande och prestationshöjande, vilket gör den attraktiv för flera grupper. Men ”rätt” diagnos är ju förutsättningen och många är därför aggressiva i sina krav till utredning, och om de inte får diagnosen. De dåliga utredningarna för massproduktion av ADHD-diagnoser, ger grogrund för okontrollerad förskrivning.

Jag träffade en patient som vid fyllda 69 år, förväntansfull kom till mig för att få sin beskärda del av metylfenidatets välsignelser, bara för att en okunnig utredare sagt att 69-åringens nyvunna diagnos ADHD, som visserligen inte givit problem på 40 år, ändå skulle behandlas med just detta. Att personen haft en hjärtinfarkt var heller inget hinder för rekommendationen.

Samhällets kostnader rusar okontrollerat och lägger man till produktionskostnaderna för de felaktiga diagnoserna, och dess konsekvenser på sikt, inklusive eventuella framtida läkemedelsskador, blir det kanske enorma summor som ska kastas i sjön.

Varför inte ge psykiatrin en chans? Premiera kritiskt och självständigt tänkande läkare – inte som nu flathet och feg anpassning – och stoppa där äntligen den nedbrytande rekryteringen av mindre lämpade studenter till psykiatrin!

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera