Krönikor
Privata sjukvårdsförsäkringar – (också) något att bråka om?
Frågan om privata sjukvårdsförsäkringar dyker ibland upp i debatten. Den är relevant då den rör viktiga aspekter av vårt hälso- och sjukvårdssystem och därmed på vår välfärdsmodell i stort. Men som så ofta när det rör sig om privata alternativ är den förenad med mycket tyckande och lite evidens. Utifrån ett systemperspektiv är frågan i vilken utsträckning privata, frivilliga vårdförsäkringar är ett bra sätt att finansiera vården på för att uppnå målsättningarna i sjukvårdslagen.
Å ena sidan har frivilliga, privata försäkringar uppenbara nackdelar: de fragmenterar finansieringssystemet; är proppfulla med informationsproblem; de är administrativt dyrare än alla andra alternativ; och de kräver omfattande regleringar. Å andra sidan tillför de finansiella resurser till sektorn.
Men många av frågorna kring de här försäkringarna är empiriska, dvs. vi måste ta reda på hur de verkligen fungerar i det svenska systemet. Hur påverkar dessa försäkringar vården och tillgången till den? Finns det långsiktiga risker med dem som i kombination med andra utmaningar gör att systemet presterar sämre? Och, inte minst, finns det fördelningsfrågor som man bör beakta?
Sverige är på många sätt en utmärkt marknad för privata vårdförsäkringar: en total avsaknad av en sammanhållen hälso- och sjukvårdspolitik; stora reella och upplevda brister i de regionala, offentliga systemen som går att utnyttja i marknadsföringssyfte; suddiga gränser mellan offentlig och privat vård, och en evidensbefriad vårddebatt.
Den fråga som dominerar är huruvida försäkringarna stödjer eller dränerar den offentligt finansierade vården. Idag finns det inga övertygande studier som visar vare sig det ena eller det andra. Förespråkarna menar att det skulle finnas en ”överkapacitet” hos privata vårdgivare som kan utnyttjas. Det tror jag är ett långsökt argument. Det dåliga kapacitetsutnyttjandet hos privata vårdgivare är i så fall resultatet av att vi faktiskt har ett dualt system där gränsen mellan det offentliga och det privata systemet är alltför oklar.
Ersättningen från försäkringen sägs också vara högre än den offentliga. Men att det skulle pågå någon sorts subventionering av den offentliga vården håller jag för osannolikt. Snarare skapar den här ineffektiviteten ett utrymme som utnyttjas av de privata aktörerna och det är märkligt att framhålla det som något positivt. Men frågan tangerar också den om vissa landstings vård av utländska patienter med privat finansiering, något som det talas väldigt tyst om.
Ytterligare en aspekt på detta rör digital vård. En stor del av de som idag vänder sig till sådana vårdgivare har en privat försäkring (försäkringsbolagen förstår ju att den här vården är billigare). Om de nya ersättningsnivåerna för digital vård gör att den i framtiden primärt blir något för de med privat försäkring så kommer vården att bli än mer ojämlik. Om landstingen har tänkt sig att själva utveckla digital vård vore det en dubbel olycka.
Jag tror inte att privata vårdförsäkringar idag utgör ett stort problem för vården, åtminstone inte i jämförelse med andra utmaningar. Den stora risken med sådana här försäkringar är att de är med och driver på en osund utveckling. Det skulle till exempel vara särskilt olyckligt om de fick en ”substituerande” roll där de som har en försäkring tillåts hoppa ur det allmänna systemet och inte längre bidra till det systemet, vilket förekommer i flera europeiska länder.
Istället tror jag att de samvarierar med andra processer och politiska beslut som sammantaget gör att vi får en än mer tudelad, ineffektiv och på flera sätt ojämn vård. I vilken utsträckning detta sker och hur utvecklingen verkligen ser ut vet vi som sagt inte mycket om då ingen velat (eller vågat) ta reda på fakta. Men det finns faktiskt hopp. Inom kort kommer en studie kring just dessa frågor som förhoppningsvis kommer att informera debatten och beslutsunderlagen i rätt riktning.
