Preklinångest
Det kanske inte var så smart planerat trots allt. När jag våren 2011 insåg att min förlossning var beräknad till slutet av termin 4 tänkte jag att det kunde vara lika bra att dela upp den terminen. Ta hälften före föräldraledigheten, och den andra hälften efter. En del föreslog att jag skulle försöka skriva preklintentan under föräldraledigheten. Men jag valde att skjuta upp alltihop. Det kändes som en bra idé då. Jag skulle bli tvungen att repetera all teori igen efter 1,5 års frånvaro. Då skulle jag ju vara helt uppdaterad till internmedicinblocket termin 5-6.
Nu sitter jag och bläddrar i mina dammiga papper från våren 2010 och försöker minnas glykolysen, citronsyracykeln, hemsyntesen, fosfolipider, eikosanoider och all den andra biokemin. Det skulle kanske kännas kul om det inte var för att jag om drygt tio dagar förväntas ha en fin helhetsbild av allt vi läst inte bara termin ett, utan även två, tre och fyra. Jag har varit inställd på att jag bara ska göra mitt bästa och att jag ska tänka att det inte är katastrof om jag blir underkänd. Då kan jag fortsätta plugga i sommar och skriva omtenta i augusti igen. Men nu börjar jag ändå känna ett uns av tentaångest. Hjärnan känns inte mottaglig för hela den massiva mängd kunskapsmatning jag ska utsätta den för den kommande veckan.
Men jag märker en stor skillnad på mig själv när jag nu läser mina gamla anteckningar. Jag tänker mer som en läkare. Då försökte jag lära mig allt för att jag ville vara en duktig student. Nu sållar jag informationen utifrån vad jag tycker att jag behöver veta för att bli en bra kliniker. Jag vill veta vilka sjukdomar som kan kopplas till biokemin och hur dessa kan diagnostiseras och behandlas. Det stressiga pluggschemat till trots är det intressant att få gå tillbaka och knyta ihop säcken av preklinkunskap.