Prehospital spänning
Att vi skulle få åka med i ambulans visste jag. Det såg jag fram emot. Av äldrekursare hade jag hört att den här studentvalda kursen inte var speciellt intressant i övrigt. Det stämde inte alls.
Terminen har startat igen och jag går en kurs som handlar om prehospital akutsjukvård. Den började med att vi fick lyssna på två ambulansöverläkare som berättade om de speciella omständigheter och villkor som gäller i deras värld. Vi fick också höra hur sjukvårdspersonal ska agera vid stora katastrofer. Det var skrämmande att fundera kring. Min kompis M är väldigt intresserad av och påläst om försvaret och militära hot från omvärlden. Hon kan måla upp hemska bilder av hur hjälplösa vi skulle vara vid en invasion av Sverige. Med tanke på de senaste dagarnas händelser i Paris verkar hoten närmre än någonsin. Men det känns i alla fall ganska tryggt att veta att det finns människor som kontinuerligt tränas i att hantera olika sorters katastrofer här i Stockholm.
Vi har fått besöka SOS Alarm. De som svarar där är tydligen skyldiga att ta alla tusentals personer som ringer på allvar. Trots att många är felringningar där det bara är tyst i andra änden av luren. Det kan förstås inte vara på något annat sätt. Tystnaden kan ju i värsta fall bero på att den som ringde blivit medvetslös. Men tyvärr förekommer det också att oseriösa personer ringer in och hittar på. Då kan operatören spåra mobiltelefonen som samtalet kommer ifrån. På så sätt kan de avslöja lögnen om någon till exempel ringer från söderort och säger att de står vid ett brinnande hus någonstans i norrort.
Häromdagen fick jag åka med i en av Stockholms ambulanser. Vi fick ett par larm. Det var intressant att se hur ambulanssjukvårdaren och sjuksköterskan jobbade. Jag insåg fort vilka risker de tar för allas trygghets skull. De åker hem till människor utifrån väldigt knapphändig information. De riskerar att personen de ska hämta är aggressiv, drogpåverkad eller har närstående eller djur hos sig som kan vara farliga eller hotfulla. ”Man får alltid vara beredd på att backa”, sade ambulanssjuksköterskan och gav exempel på en situation han själv varit med om där det kunde ha gått fruktansvärt illa. Vi träffade två patienter som vi körde in till akuten och lämnade över till triage-sjuksköterskan. I ett fall åkte vi in med blåljusen på. Det var häftigt att se hur skickligt han som körde bilen styrde i stadsmiljö. Tidigare har jag stått på akuten och hört när larmet går och varit med på akutrummet när ambulanspersonalen kommer in med patienten. Det var intressant att i stället sitta med i ambulansen när ambulanssjuksköterskan ringde in till akuten och förvarnade. Att vara den som med tjocka, gröna ambulansjackan kom in i akutrummet och mötte den nyfikna läkaren som skulle ta över. Jag stannade kvar extra länge i rummet för att se hur det gick för patienten. När vi gick från akuten mådde hon redan bättre.
Vi har haft seminarier om den andningspåverkade patienten, traumapatienten och det återstår seminarier om den hjärtpåverkade patienten och den medvetandesänkta patienten. Vår kursansvarige är mån om att vi ska förstå patofysiologin bakom alla kritiska tillstånd och verkningsmekanismerna för alla behandlingar som ges prehospitalt. Det är underbart med den typen av föreläsare tycker jag. Det är tusen gånger lättare att komma ihåg något som man begriper än något som man bara vet är viktigt. Han är så vitt jag kan minnas den första sen vi började de kliniska terminerna som på djupet förklarat varför vi ska koppla syrgas vid olika tillstånd och hur vi ska tänka kring om det ska vara 2-3 liter eller 10-15 liter, grimma, mask eller reservoarmask.
Oj, vad inlägget blev långt. Jag skulle kunna skriva massor mer om vad vi lärt oss denna vecka. Sjukvård ute i verkligheten var så mycket mer spännande och intressant än vad jag hade föreställt mig. Nästa vecka ska vi fortsätta med teori, praktisk träning på simuleringsdocka och en till medåkning i ambulans.
