Post-AT får inte bli en utbildning med vetenskap och berövad erfarenhet
Chipko Andolan var en rörelse i Indien där man på 1970-talet protesterade mot skogsbolagens skövlingar av träd. De som protesterade omslöt träden med sina kroppar och det indiska styret beslöt till sist att förbjuda avverkning över 1 000 meters höjd.
Denna icke-våldsrörelse kom att spridas över världen och i Sverige kom kulmen på 1980-talet när trädkramare kedjade sig fast i trädkronor för att stoppa motorvägsbygget mellan Stenungsund och Ljungskile. I Sverige kom givetvis träden att fällas ändå.
Sjukhusläkarna har inom Läkarförbundet varit något av AT-kramare och nu i veckan föll det sista trädet när Riksdagen med bred politisk enighet beslutade att ersätta AT med BT (bastjänstgöring) från den 1 juli 2020.
Man har tidigare föreslagit att förlänga läkarprogrammet till sex år och att man då efter prövning hos Socialstyrelsen ges legitimation. Om den nya läkarutbildningen startar hösten 2020 skulle den första svenskutbildade läkaren påbörja sin BT tidigast 2026.
Nu gäller det att vi alla ställer krav på oligopolet och staten.
Sjukhusläkarna har fått utstå mycket spott och spe under alla de år vi kramat AT, men vår ståndpunkt har grundat sig på en måhända oberättigad oro för att grundutbildningen inte skulle mäkta med att uppnå de mål som krävs för att kunna verka som legitimerad läkare i den kliniska verkligheten.
Vår tro är exempelvis att den skenande sjuksköterskebristen i mångt och mycket bottnar i att deras grundutbildning så tungt vägt över från ”sjukdomslära” till ”teoretisk omvårdnads- lära” så pass att de inte efter examen är redo för sjukvårdsgolvet och dess krav.
Få saker här i världen saknar förbättringspotential och själv kan jag bara komma på ett enda undantag med Taj Mahal i Agra.
Givetvis hade även AT många brister med varierande kvalitet över landet, groteska flaskhalsar och väntetider trots att volymerna av examinerade läkare inom och utom landet varit förutsägbart, samt skiftande möjligheter till handled- ning och inläsning med mera. Ovanpå detta givetvis andra länders regelverk och krav från EU om erkännande av yrkeskvalifikationer.
Nog sagt om spilld mjölk, för nu är det slut på gamla tider och nu ska hela rasket bort. Sedan urminnes tider har vi ett ansvar att undervisa dem som vill lära sig denna konst av läkedom. Vi måste dels bygga upp den kliniska färdigheten tydligare redan under läkarprogrammet och dels den allmänna breda färdighet med spännvidd från öppenvård till slutenvård samt psykiatri till kirurgi som tidigare rymdes inom AT.
Världen är sedan länge i snabb förändring med stora skiften i demografi, sjuk- domspanorama, globalisering, medicinsk utveckling och allt kortare halveringstid för de medicinska sanningarna.
Allt detta ställer stora krav på alla eftersom vi alla har ansvar för andras grund- och vidareutbildning och vår egna fortbildning.
Vi måste fortsatt verka för att det oligopol (landsting och regioner) som i huvudsak bedriver hälso- och sjukvård avsätter de resurser som krävs för att kliniken ska kunna prioritera kontinuerligt lärande med en förankring i beprövad erfarenhet och vetenskap.
BT är tänkt att vara mer ”flexibel” det vill säga vara kortare i tid (1 år) och kunna genomföras på fler ”kliniker”.
Därigenom borde ett av huvudproblemen med flaskhals exempelvis vara mindre påtagligt. Vi måste nu se till att inte strävan att få en superspecialist inom något litet område så fort som möjligt gör att alltför många kan slinka igenom BT utan att ha mött akutmottagningens breda spektrum avseende såväl somatik som psykiatri och den ensamhet man kan känna i primärvård med en tidigare ganska osorterad palett.
Det är få förunnat att kunna måla en tavla som intresserar andra med endast en färg.
