Plugga med barn inte alltid smidigt
En av de vanligaste frågorna jag får är hur det fungerar att plugga till läkare samtidigt som jag har småbarn. Jag brukar käckt svara att det går alldeles utmärkt, inga problem. Det måste vara jobbigare att vara i arbetslivet med småbarn, har jag tänkt.
Nu sitter jag hemma och vabbar (vård av sjuka barn) för femtioelfte gången denna termin. Kanske är det inte så smidigt ändå det här med att studera med småbarn… Fördelen är att jag är ”fri” i den mening att det bara är upp till mig. Är jag borta från klinik eller föreläsningar är det jag som blir lidande, ingen annan. Men till skillnad från underläkaren som har en vikarie som hoppar in när hen är sjuk eller vabbar så är det ingen som täcker upp för mig. Ingen skriver mina tentor åt mig, pluggar åt mig eller lär sig sätta artärnål åt mig.
I går hade jag terminens sista tenta. Kvällen före blev min dotter sjuk. Som tur var kunde min man vabba då så jag kunde skriva tentan. I dag är det min tur att vabba. Jag missar en hel dag av föreläsningar om njursjukdomar. Det är mig veterligen de enda föreläsningar som vi får om njuren under hela internmedicinåret. Jag hade sett fram emot att få lite koll på det här knepiga området. I morgon har vi seminarium om njurmedicin. Jag ska försöka sätta mig med frågorna i kväll. Men det är inte säkert att jag kan gå i morgon.
Många av underläkarna som är våra handledare har barn i samma ålder som jag. Så det är inte svårt att få sympati för att man ibland måste hämta på dagis lite tidigare eller vabba. Det är jättesmidigt att kombinera underläkarjobbet med barn, tyckte en av mina handledare. Jag börjar tänka att det nog hade varit lättare att ta allt i den ordning som han har gjort. Plugga först, jobba och bilda familj sen. Det verkar däremot vara tuffare att vara färdig specialist med småbarn. Då är det inte lika lätt att få en ersättare.
Så om man har möjligheten att planera är det kanske bäst att ha småbarn under underläkartiden. Men barn kommer när de kommer, och det finns inte några garantier på det området. Allt annat i livet får anpassa sig efter dem. Och det är faktiskt mysigt att ligga i soffan så här dagen efter tentan med två varma och gosiga barn i famnen. Njurarna får vänta.
Tack för ett bra inlägg! Jag tycker verkligen att du lyckas fånga den där känslan av hur man ibland kan känna sig väldigt splittrad och stressad som student med (sjuka) småbarn. Jag har precis själv börjat läsa på psykologprogrammet i en annan stad, så jag pendlar 3,5 timmar dörr till dörr de dagar jag har schemalagd undervisning. Det gick bra i ca en månad, efter 15 månaders föräldraledighet njöt jag av tågresans lyxiga egentid och jag var faktiskt motiverad att plugga även tidigt på morgonen och jag promenerade till campus. Som lite äldre student med småbarn, och dessutom gravid, hade jag ändå inte kunnat (ehm, orkat?) hänga med särskilt ofta på pubrundan eller filmkvällen. Men sedan började det knaka när lillen på ca 1,5 år fick sin första rejäla förkylning och smittade ner mig och min sambo med feber och ont i kroppen. Den veckan man själv var sjuk skulle man inte bara ta hand om sjukt barn utan också lämna in en hemtenta. Mycket tid för vila fanns inte. Jag hann med nöd och näppe klart med hemtentan men övrig läsning blev det inte tal om. Nu har förkylningen utvecklats till en bihåleinflammation och jag har halkat efter rejält. Det känns som att jag tagit mig vatten över huvud – tänk om man skulle kunna höja betygen så att SU/Karolinska vore ett alternativ…