Personcentrerad vård – tulipanaros på omöjligt uppdrag?
Stora ord flyger genom luften i debatten. Vården ska vara personcentrerad, nära eller värdebaserad.
Som anhörig och språknörd gläds jag åt försöken att fånga en intention att utgå från patientens perspektiv, villkor och värden. Eftersom dessa är så många och skiftande bär tanken och språket uppåt, mot stora ord som kan rymma alla olikheter. Mot det metaforiska och symboliska alltså.
Några av oss njuter. Äntligen utgångspunkter, perspektiv och förhållningssätt som tar tillbaka själva kärnan i vården; att göra gott för andra människor, utifrån deras horisont.
Andra förstår verkligen inte. Deras hjärnor går vilse i de stora ordens rymd och de uppfattar orden som tomma, floskel-artade, modeord, konsultprosa och icke evidensbaserade. De söker efter fotfäste med repliker som:
– Och hur definierar du det?
– Då måste vi själva få definiera det!
Hur kan vi se så olika på ord? Så att vi blir osams om dem? (Och nu talar vi om själva orden, inte om de modeller för arbetssätt som några valt och menar är uttolkningen av dem.)
Kanske för att språket har egenheten att allt förklaras med något annat. Och för att vi begriper världen på flera sätt. Ta den där febern din patient har och som du kan förstå på olika vis. Med egna sinnesintryck genom att känna på pannan. Genom hens metaforiska uttryck ”det känns som jag kokar”. Eller genom termometerns abstraktion med siffror på en skala.
Till vardags blandar vi glatt dessa sätt att förstå världen. Vi ser, hör, känner, och upplever via vår kropp. Vi tänker, gestaltar och tar del av bilder, symboler och konst; språkliga eller påtagliga. Vi tränar vår förmåga att tänka och förstå det abstrakta. Men i debatter väljer vi ofta enbart ett av sätten och slår det i huvudet på de andra.
”Vad vi än gör verkar vi aldrig se ankan som en anka utan som något annat. Human- och samhällsvetarna vill se ankan som en konstruktion, en meningsbärande form, en berättelse, en bild. Naturvetaren bryter istället ner den i dess beståndsdelar, beteendemönster, interaktion med omgivningen osv.”
Så skrev docent Mats Björkin* i en artikel där han pekar på att vi gör saker större genom språkliga konstruktioner (human- och samhällsvetare) och mindre genom att dela upp som i atomer och processer (naturvetare).
I mitt möte med vården blev jag först ställd inför säkerheten i att det uppdelade och abstrakta – framforskat på gruppnivå – är det sanna sättet att förstå vård och värld. Nu är jag mer ödmjuk inför en bransch som hårt präglas av att alla skolats i och premieras för det sättet att tänka.
Dessvärre gör det mig ofta djupt pessimistisk.
Då brukar jag undra om ord som personcentrerad, nära eller värde har någon större chans till överlevnad.
Eller om de riskerar att att smulas sönder i en värld upptagen av att definiera, dela upp och avgränsa nya begrepp och tankar? För att sedan avkrävas exakthet i ansvar och ersättningar för dessa små delars användning via lag, policys, program, riktlinjer och instruktioner.
Som vore även storheter som utgångspunkter, perspektiv och förhållningssätt en substans eller ett kirurgiskt snitt. När de mer närmar sig områden som etik, moral och filosofi.
Kraven på naturvetenskaplig exakthet drivs därtill gärna med tesen att gemensamma och fastslagna definitioner krävs för en jämlik vård. Och – hand upp om du är med så långt – ordet jämlik är förstås… metaforiskt.
Fast mest funderar jag över paradoxen i att vården själv vill definiera ordet personcentrering.
För att prata metaforiska: när diskussionen kör fast om ensade definitioner, modeller och metoder – pröva en annan väg, gå istället ett par steg i andras skor så kanske nya dörrar öppnar sig. Eller fråga den du har framför dig. Om det nu var att utgå från patientens perspektiv och värden det hela handlar om?
* Mats Björkin, SvD 11/8, 2012. ”Svår konst att se saker för vad de är.”
