"Det var säkert ett svårt beslut att försätta en hel nation i standby, framförallt ur ekonomisk synpunkt, men man hade inget val om man ville spara människoliv", skriver Eva Palmgren, översättare och boende i Florens sedan 30 år. Hon är en av de som vill ge sin bild av situationen i Italien som ett svar på Kristina Wallins krönika här på sjukhuslakaren.se.

• 09 april 2020
• 9
• AV: Eva Palmgren

Påsken är i antågande, men ingenting är sig likt här i Italien och inte heller i resten av världen. Vi tvingas motvilligt inse att våra traditioner och vanor måste ändras, åtminstone för tillfället.

Italien är stängt. Allt står stilla. Vi befinner oss i en overklig standby-situation, där till och med kyrkorna är stängda, ingen Palmsöndag med välsignelse av olivkvisten till våra hem, TV-sänd påskmässa, ingen påskmiddag med familjen. Långa köer framför snabbköpen. Vi får gå in i små grupper åt gången, alla med munskydd och efter att ha fått temperaturen mätt av en vakt, tilldelats plasthandskar och fått de handskbeklädda händerna besprutade med handsprit. Påskmaten har inte riktigt samma smak i år.

Men som vår svenske konung sa. “Det kommer fler vårar och det blir Påsk igen”. Just nu gäller det att stoppa en osynlig fiende kallad Covid.19.

Nu är det nödvändigt att vi hjälps åt, vår italienske premiärminister uttryckte det så här: “Nu håller vi avstånd till varandra för att krama varandra hårdare när allt är över”:

Här sitter jag i Florens, min hemstad sedan över 30 år, en av världens vackraste städer, instängd i mitt hem med min familj sedan snart fem veckor. Egentligen är det inte en så förfärligt lång tid, men när jag tänker tillbaka till för bara en månad sedan när jag stod med resväskan färdigpackad för en efterlängtad semestervecka med min man på Teneriffa, känns det som en evighet.

Läs mer: ”Det hjälper inte att stänga in hela befolkningen”

Det var den 11 Mars och bara några dagar före den planerade resan, som Italiens myndigheter vaknade på riktigt. Man hade då redan över 12 000 fall och över 800 dödsfall i samband med Coronaviruset. Siffror som hade exploderat på bara några veckor. Då bestämde man att helt enkelt stänga Italien, för att hindra smittan att spridas ytterligare. Så för min del var det bara att packa upp resväskan under besvikelse och tandagnisslan.

Det var säkert ett svårt beslut att försätta en hel nation i standby, framförallt ur ekonomisk synpunkt, men man hade inget val om man ville spara människoliv. Uppgifter från experter tyder på att de flesta som insjuknar svårt och till och med dör av denna sjukdom, är äldre personer med underliggande sjukdomar. Det betyder ju inte att vi som inte tillhör den gruppen bara kan gå vidare och rycka på axlarna. Om någon nu är så självisk att tycka att det inte är viktigt att skydda dessa personer måste de ju ändå inse att sjukvårdssystemet läggs på knä inför tusentals personer som insjuknar samtidigt och behöver intensivvård. En situation som givetvis berör  alla, även den som kanske drabbas av en banal blindtarmsinflammation och då inte kan få vård.

Nu gick det ju tyvärr så, i landets norra regioner, trots nedstängningen. Något gick tydligen fel eller så fattade man beslutet för sent, när skadan redan var skedd och sjukvården, om än ett av de mest moderna och välfungerande systemen i världen, gick på knä. Man skulle förmodligen ha reagerat mycket tidigare. Just nu är det inte stor mening att leta efter syndabockar och tiden för självutnämnda experter och tyckare på FB är för länge sedan förbi. Faktum är att tack vare detta sociala avståndstagande börjar kurvan äntligen att gå på rätt håll, nedåt. Sedan fem dagar sjunker ständigt antalet nya smittade (trots startkt ökad provtagning) och även antalet dödsfall sjunker. Trycket på sjukhusen i norr minskar sakta men säkert.  Det är vad som är viktigt just nu. Om vi nu ska skylla på regereingen (oavsett politisk inriktning) så har tydligen samma misstag gjorts i många länder om man tittar på siffrorna. I Italien finns ett talesätt ”Piove governo ladro” (Det regnar tjyvens regering) Just för att man tenderar att skylla allt på regeringen…

Inför de uppmuntrande siffrorna som vi alla väntat hoppfullt på, skulle vi alla vilja rusa ut i den härliga vårsolen och på nytt se vår älskade vackra stad eller varför inte ta oss en tur i vårt vackra Chianti område för en vinprovning… men NEJ det får vi inte. Om vi är lydiga och osjälviska lite till, får vi förmodligen försiktigt gå ut om någon vecka, alla med munskydd som nu äntligen kommunerna delar ut. Det är något som kanske skulle varit önskvärt tidigare.

Det är tråkigt att polis och militär måste sättas in för att restriktionerna ska följas, men Italien har ungefär 60 miljoner själar och det är utopiskt att tänka sig att alla skulle vara utrustade med sunt förnuft och vara beredda att ge avkall på sina egna nöjen och tillfredsställelser, så länge de själva inte är direkt berörda. Jag tror det ligger i människans natur, oavsett nationalitet att vara lite självisk.

Detta trots att vi i flera veckor sett skräckscener från sjukhus, där människor (inte bara statistiksiffror) avlidit ensamma utan att ens kunna ta farväl av nära och kära eller gjort så med hjälp av en vänlig sköterskas smartphone, scener med kolonner av miliärfordon som transporterade kistor (med riktiga personer inuti, inte bara statistiksiffror). Det är tråkigt att inte ha fått träffa min dotters farmor på fem veckor, där hon sitter på ålderdomshem. Ålderdomshemmen får man absolut inte besöka men trots detta har smittan, tyvärr, på många håll kommit in via personalen, med katastrofala följder.

Personligen har jag skämts inför dessa scener, när jag tänkte på min barnsliga besvikelse över en utebliven resa…. Det kommer fler tillfällen att resa, det kommer fler vårar och det blir Påsk igen. Men inte för alla…
Denna underliga standby-situation har gett oss möjligheten att reflektera lite över vad som verkligen är viktigt och vi kanske har upptäckt att mycket av det som vi satte värde på tidigare kanske trots allt inte var så viktigt.

Med hopp om att kurvan ska sjunka även i resten av världen och att, om någon felbedömning gjordes i Italien för någon månad sedan, detta kan vara till lärdom för andra nationer för att tragedin inte ska gå vidare som en löpeld, önskar jag alla som läser en Fin Påskhelg (”Glad” låter lite fel  just denna Påsk).