Pajkastning och självberöm
Det blev uppenbart då Sjukhusläkarna för någon vecka sedan anordnade ett seminarium om den administrativa bördan för att initiera en ordentlig diskussion. Förhoppningen var att frikoppla emotionerna och börja röja i djungeln, eftersom vi inte har råd att fortsätta som vi gör idag.
Men så fort man försöker debattera vad vårdpersonal SKA göra, vad vården BEHÖVER ha gjort och vad som INTE BEHÖVS så håller hälften med och andra halvan går omedelbart i försvarsställning för varför just DEN uppgiften måste göras av läkare.
Sjukvården i Sverige fungerar inte optimalt idag, det verkar alla vara överens om. Mycket finns att göra vad gäller både arbetssätt, framtidsutmaningar och resurseffektivitet.
Därför gick jag förväntansfull till en temadag om framtidens sjukhus. Virtuella sjukhus, kontra fysiska. Tyvärr lämnade dagen en ganska trist känsla av att det kommer bli ännu mer pajkastning och självberöm i framtiden.
Där deltog nämligen ett landstingsråd som med några korta inlägg lyckades förmedla följande budskap; ”Det är gott om primadonnor i vården”. ”Den högsta ledningen i hälso-och sjukvården i Sverige håller absolut högsta kvalitet och kompetens, däremot är ledningen längre ner i organisationen inte alls bra, utan tvärtom riktigt dålig”.
”I framtiden måste man utse ledningar på helt annat sätt”.
Antagligen ska regissörerna utrangeras och producenterna bli kvar.
Som slutkläm fick vi läkare veta att vi ska sluta ”snoka” i patientjournaler. Det aktuella och omdebatterade fallet med en smärtläkare som polisanmäldes för dataintrång av både patienten och sin egen verksamhetschef lyftes fram som ett utmärkt exempel på övergrepp som vi gör oss skyldiga till.
Frågan är nu hur landstingsrådet ska motivera detta uttalande, som yttersta representant för den kompetenta högsta ledningen inom hälso-och sjukvården, då läkaren bara några dagar efter det tvärsäkra visdomsordet friades av rättsväsendet?
Ska hon gå till förnyat anfall eller ska hon skylla på inkompetenta första-linjechefer, som fått billiga råd av den juridiska expertis som sjukhusen idag har råd med?
Själv tänker jag, att eftersom hennes syn på vården och dess medarbetare är att vi varken är kompetenta, ser till patienternas behov, eller ens är kapabla att fungera i organisationen där vård faktiskt utförs, så är det väl bara bra om flera av oss väljer att hitta andra arbetsgivare, så att vi inte förstör det som den absolut högsta kompetensen levererar.
Mikael Rolfs,
styrelseledamot i Sjukhusläkarna
Nej vi agerar inte! Bodil, läkare lider i det tysta! Ingår liksom inte i rollen att slå näven i bordet, sätta ner foten. Jag undrar ibland vad som kan få läkarkåren att reagera och agera? Och framförallt vårt förbund! Vad betalar vi till? Tänk om andra förbund/fackföreningar vore lika mesiga, hur skulle det då se ut på arbetsmarknaden?
Håller med, offentliggör namnet på landstingsrådet! Oxå trött på dessa anonyma omnämnanden och signeringar.
Göran, det finns nog flera aspekter av detta. Min allra första överläkare sa för länge, länge sedan till mig: ”En bra doktor ser till att aldrig någonsin hamna i tidningen!” Tanken var att en del människor kanske skulle förledas att tro att en mediadoktor var en särdeles skicklig doktor, en som man kunde ha mycket stora förväntningar på; andra människor skulle kunna dra motsatt slutsats, t ex att doktorn som uttalar sig offentligt och har en annan åsikt än den man har själv kanske är någon man inte vågar gå till… även om man skulle ha behövt!
Valid point of view i mina ögon. Men i en situation då vårdens förutsättningar förändras på sätt som är till nackdel för många patientgrupper, då våra arbetsbetingelser pressas utöver vad vi kan svara för när det gäller patientsäkerhet t ex – då har man väl faktiskt skyldighet att tala om det? Om vi antar att platsnedskärningar och överbeläggningar innebär en risk för patienterna: vem skall säga det, om inte vi gör det? Om vi känner att Pascal innebär en risk för säkerheten i medicineringen och inte agerar – då är vi medansvariga för ev patientskada.
Här blir den professionella diskretionen något annat: ett demokratiproblem. Vad riskerar vi, om vi säger vad vi tycker? Ingenting. Ingen säkerhetspolis släpar ut oss från våra hem i nattens mörker. Inga anonyma telefonsamtal hotar våra familjer. Det finns gott om länder där kollegor och andra tar mycket verkliga risker, om de säger sin mening. Det gör de ändå, för sitt samvetes skull. Vi riskerar i jämförelse inte ett jota.
Alltså – upp och stå! Vår första lojalitet är mot våra patienter.
Mikael, jag skulle nog gärna vilja veta exakt vilket landstingsråd som uttryckte sig så här – namn, partitillhörighet och landsting. En så outspoken dam har säkert inga problem med att stå för det hon säger, inte sant? Jag åtar mig gärna att fråga henne.
Sjukhusläkaren har min privata emailadress, om du inte vill publicera uppgifterna här. Dock kan jag tycka att en i hög grad offentlig person som ett landstingsråd får räkna med att bli citerad med namn.
Jo, vi applåderar. Helst anonymt. Eller så knyten vi näven i fickan. Eller så fäller vi sarkastiska kommentarer om den nyspråkliga inkompetensmix som politiker och deras favoritadministratörer tillsammans utgör.
Men agerar vi? Tillsammans är läkare och annan legitimerad personal en betydande kraft med (fortfarande) betydande förtroendekapital hos befolkningen. Samma befolkning, f ö, som i undersökning efter undersökning säger att de gärna betalar skatt, så länge skatten finansierar en väl fungerande vård. Våra politiker säger, som vi vet, något annat.
När sätter vi ner foten? När tar Läkarförbundet upp Pascal på bordet och kräver ansvarigas avgång och en oberoende undersökning av eventuella personskador, antalet förlorade arbetstimmar etc? När vänder sig Läkarförbundet tillsammans med andra vårdfack direkt till riksdag och seriösa media med en berättelse om kronisk underfinansiering av sjukvårdsbudgetar och om lager på lager av tjänstemän med uppdrag att leverera en successivt alltmer softad beskrivning av verkligheten i vården till beslutsfattare?
Vad gör vi? Sitter stilla i båten och inväntar Stafford Hospital i repris?
Applåderar detta klarspråkiga inlägg!
Förvisso finns det gott om primadonnor inom vården! De brukar vara försedda antingen med fallskärmsavtal eller med långa politiker-CV. Frågan är hur vi blir av med dem?
Om det hade funnits en inbyggd organisatorisk möjlighet för vårdens anställda att resa misstroendevotum mot diverse landstings- och regionsledningar, eller åtminstone att själva få rösta fram våra ledningar enligt principen en anställd – en röst, så hade de fallskärms- och CV-försedda personagerna sannolikt fått en stor överraskning. Tänk att få arbeta i en liten, självstyrande offentligt finansierad enhet där vi olika personalkategorier tillsammans kan organisera jobbet så att vi bäst tar hand om flest patienter….
Vilken dröm! Politikerbefriad offentlig vård! Karriärsitadministratörbefriad offentlig vård!
Är det någon mer än jag som har funderat på om den drömmen är möjlig att genomföra?
Befriande krönika Mikael Rolfs! Äntligen ryter en kollega till! Jag undrar liksom Du om det inte är dags att göra något radikalt åt arbetsgivaren. I mitt fall som privatläkare på nationella taxan har SKL lyckats till slut sätta klorna i oss och så sakteliga låta blodet sippra ut utan minsta tillstymmelse till förband från något håll. SKL har nämligen lyckats få ner Hägglund och regeringen i brygga! Så till den grad att regeringen tillsatt en utredare i ett redan taget beslut! Att avveckla nationella taxan! 31 oktober 2018 är det definitivt slut med enläkarmottagningar, småskaligheten i sjukvården, om inte ett under inträffar. Och vad skulle då detta vara? Jo, att vi som slavar i sjukvården gemensamt sätter ner foten som Du nu gör Rolf. Jag kämpade med ”näbbar och klor” i riksdagen men fick inte någon som helst uppbackning. Slantat in åtskilliga laxar till ett förbund vars ordförande hade andra tankar. Så klart man inte kan stötta en galning som inte visar respekt för etablissemanget när man själv aspirerar på en tjänst i socialdepartementet!
Är det inte dags att vi visar vilka som är våra uppdragsgivare, huvudmän, nämligen våra patienter. Inte tjänstemän och politiker i landstingen. Skall verkligen SKL få kohandla med regeringen och lyckas skaffa sig totalt monopol? Som utmynnar i den arrogans Du beskriver i Din krönika? Eller bli betraktad som en anomali efter dryga tjugo år som privatpraktiker?
Rolf, jag är beredd att ta upp kampen och det känns som om vi nu är minst två stycken! Alea iacta est!
Göran Thingwall Doktorn Direkt