Krönika

På besök i den mystiska borgen

Jag har så länge jag kan minnas varit nyfiken och fascinerad av Thoraxhuset i Solna. När jag som barn åkte förbi där var jag imponerad av namnet, det lät så mystiskt. Hårt och ogenomträngligt. Tåååå-rax. Så småningom förstod jag vad det var. Jag har aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna bli thoraxkirurg. Det har känts så ouppnåeligt. Som en sluten cirkel för den absoluta eliten inom läkarkåren. De skarpaste, tuffaste och bästa. Och ingen värld för kvinnor.

Under de prekliniska terminerna hörde jag rykten om hur det var på thorax. Hierarki som heter duga och en föråldrad kvinnosyn var det några som sade. När jag förra terminen såg att det fanns en studentvald kurs som hölls av kärlkirurger, thoraxkirurger och kardiologer i Solna kunde jag inte låta bli att söka den. Nu är det ju långt ifrån garanterat att man får den kurs man valt i första hand. Många har varit sura över att de får sina tredje, fjärde eller inget av sina valda alternativ. ”Det borde heta slumpvald kurs i stället för studentvald”, sade en kursare som för andra gången missat kurserna han helst ville läsa. Men jag hade tur och fick mitt förstaval. I år hade de slängt in en till kurs som hölls av kardiologerna på thoraxkliniken så konkurrensen var inte lika tuff som annars.

Äntligen skulle jag få se hur det var på riktigt i det där mystiska huset. Jag väntade mig att få möta machomän och karlakarlar. Men när jag kom upp på operationsavdelningen möttes jag av trevliga och avslappnade människor. Lokalerna var ljusa, varma och mindre än jag trott. En stor kontrast mot den stora operationsavdelningen i Huddinge där det tog mig en vecka att lära mig hitta i alla gångar och där det var ständig rörelse bland personalen och patienter kördes in eller ut från sina operationer. En narkosläkare på thorax förklarade för mig att de till skillnad från kollegorna i Huddinge bara ansvarar för en operation åt gången. Och de är på plats från början till slut. Många andra slags operationer kan narkossjuksköterskor hantera själva och läkare behöver inte vara på plats hela tiden.

Hjärtkirurgi är verkligen speciell. Tänk att det går att stanna ett hjärta i timmar och ta över en människas cirkulation. Jag förstår att det är ett hisnande ansvar och en fantastisk utmaning som kirurg och även som narkosläkare. För många av deras patienter är ingreppen direkt livräddande. Det är svåra avvägningar för kirurgerna när de måste ta ställning till om de ska operera en väldigt sjuk människa eller inte. Någon övre åldersgräns finns inte. Men patienten måste ha rimliga odds att överleva ingreppet.

I dag görs allt fler ingrepp endovaskulärt både när det gäller kardiologiska och kärlkirurgiska patienter. Vilken otrolig skillnad det är för patienten. De kan vara vakna under hela ingreppet i stället för att sövas och få sitt hjärta stoppat eller buken öppnad. När det gäller kärlkirurgi så verkar utvecklingen bort från öppen kirurgi gå snabbt. Vi har fått vara med och se endovaskulär behandling av bukaortaaneurysm. Det är häftigt hur man genom ett litet hål i höften kan få in ett stort stentgraft i aorta. Till och med i så akuta situationer som när de har rupturerat.

Det finns en hel del kvinnor både bland thoraxkirurgerna, kärlkirurgerna och kardiologerna. Det finns flera bra förebilder. Men jag undrar om det är någon av dem som började plugga till läkare efter 30 års ålder. Det tvivlar jag på.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera