• 22 december 2013
• 2
• AV: Christine Takami Lageborn

Det är som två parallella världar. Narkosen tar hand om patienten i början, hjälper hen att somna, smärtlindras, relaxeras och ventileras. Sen åker allt fler gröna skynken fram. Häftiga verktyg vecklas ut ur sterila förpackningar av sterilt klädda operationssköterskor med sterila handskar. Patienten täcks omkring operationsområdet, tvättas och förbereds. Sen åker ett grönt skynke upp nedom patientens hals för att skilja oss åt. Jag förstår hygienprincipen och behovet av det, men samtidigt känns skynket som en skarp gräns specialiteterna emellan. När patienten väl är ”stabil” och själva operationen börjat brukar narkosläkaren gå och ta en fikarast. En narkossjuksköterska är kvar och hör av sig om något problematiskt skulle hända. ”Kom, vi går och tar kaffe”, sa en handledare till mig häromdagen precis som höftoperationen på andra sidan gröna skynket började bli spännande. Jag slets mellan viljan att prata mer min handledare och att se mer av det kirurgiska… jag valde fika. Jag frågar allt som oftast anestesiologerna vad kirurgerna gör och oftast svarar de så gott de kan.

Det mesta inom medicinen har vi nu på termin fem hyfsad koll på, men kirurgi är fortfarande ett mysterium tycker jag. Jag ser, men jag förstår inte. Jag begriper inte hur de kan göra det de gör i kroppen utan att det blöder mer än det gör. Narkossidan står redo med vätskor och blod utifall att det skulle bli en störtblödning. Men hittills har jag bara sett små, små mängder blod på de operationer jag varit med vid. Det är svårt att förstå hur patienten kan ligga så stabilt i blodtryck och saturation samtidigt som kirurgen exempelvis tar bort en del av deras lever. ”Det är med våra läkemedel som vi gör det möjligt”, sade min handledare till mig. Det ska bli kul att termin sju (kirurgterminen) få stå på andra sidan om skynket.

Men nu ska jag ha lite julledigt. Skönt med en paus. Sen är det två veckor till med studentvald kurs. Sen är jag en T6:a!