Övning, färdighet och ett skakigt självförtoende
Häromdagen fick jag prova att ta blodgasprov. Jag hade försökt, och misslyckats, med samma sak två gånger tidigare på ganska svårstuckna patienter. Tredje gången gillt, tänkte jag. Min handledare var stöttande och vägledde mig. Jag tyckte att jag kände pulsationer, stack ner nålen och drog långsamt tillbaka den igen. Inget svar. ”Rikta om” sade handledaren. Jag riktade om. Inget svar. Jag riktade om igen. ”Nu räcker det” sade patienten. Jag kände mig liten. Min handledare stack patienten en gång och fick träff direkt. Jag pratade med några kursare på lunchen. ”Det kommer att lossna” sade de snällt. Ja, jag får väl fortsätta öva.
I går fick jag göra ett annat ingrepp för första gången. Det gick bra! Så glad jag blev. Självförtroendet steg snabbt, men jag vet att det kan raseras lika fort igen vid nästa motgång. Så här lär det nog fortsätta länge till.
Tack alla patienter som låter mig undersöka er eller göra små ingrepp trots att jag är oerfaren. Tack vare er blir jag sakta men säkert en skickligare läkare.
