Övertygelsens övermod
Politiska beslut kan drabba eller hjälpa oss. Att ha en politisk övertygelse och ett politiskt uppdrag, innebär inte självklart att man i samma stund blivit vis eller ”välsignad” och ofelbar. Det betyder för de flesta, bara att de fått en alldeles för stor kostym och utan att vara värd det, tilldelats alldeles för stora privilegier. Detta i sig bekräftar självbilden som just upphöjd och ofelbar. Öppenhet utanför de egna ramarna blir ett besvär man undviker.
Som läkare och privatperson, med ett redan ganska långt liv bakom mig, har jag sett många misslyckade makthavare, på alla möjliga nivåer och i alla kategorier. Dagens politiker utgör inget undantag. Skrapar man bort ytan kan man ofta hitta vilken inskränkt egotrippare som helst. De kan ljuga, berikar sig och lura skjortan av godtrogna pensionssparare. De kan, likt Socker Conny, ”slå världen med häpnad” med sina ”schyssta” järnrör, och bete sig som vilka antisociala som helst en kväll på stan, övertygade att vara übermenschen. Men det är så vi vill ha dem, vi har ju fria val, ännu så länge. Eller har tillräckligt många av oss redan blivit ”avdemokratiserade” genom brist på kunskap och intresse för samhället? Så pass att vi redan är sålda till något vi inte har en aning om och blivit lättmanipulerade offer för vilka fulingar som helst? Google vet allt om mig, säljer till högstbjudande.
Men politikerna, de säljer oss billigt. Se bara med vilken obegriplig naivitet de gav ryssarna en bit av vårt territorialvatten, när dessa krävde att just där få bygga en gasledning till Tyskland. Man behövde inte vara snille för att genomskåda Putin, redan då, på långt håll dessutom! Men svenska politiker var inte rädda, ”Det kalla kriget är över”! Så var den saken avgjord och ryssarnas krav på egen militär bevakning av gasledningen för oöverskådlig framtid, verkade ha varit en självklarhet. Jag ville inte tro mina öron. Putin och andra psykopater i hans krets kan där härja fritt, när de vill.
När den tidigare socialdemokratiska regeringen slöt vapenavtalet med Saudiarabien, då trodde jag inte heller mina öron. Jag tog för givet att det skulle väcka ett ramaskri – sälja vapen till en diktatur! Men ramaskriet kom först flera år senare. Med denna senfärdighet kan vi få fler problem än ett flygförsvar som bara har öppet på kontorstid.
Vår nuvarande socialminister är en troende och övertygad man. Övertygelsen är tydlig, inte den religiösa utan om den egna förträffligheten. Han bestämmer sjukvårdens styrning och är därför övertygad om att svensk sjukvård är i världsklass. Han lever i en oroväckande liten värld, men verkar trivas och känner sig säkert väldigt stor där, han ser ju ut att må bra.
Han är människovän men bevisar inte att han bryr sig om de svaga och avvikande, de som inte har någon egen röst och behöver samhällets skydd. Finns det ingen nåd för dem? Ska de bara vara pittoreska inslag i gatubilden för oss andra som får och har allt?
Men vem styr själva socialministern? Är det verkligen Gud? Om jag var riktigt gemen nu skulle jag kunna antyda något obehagligt, som att han bör lyssna efter dissonanser i sina inre klockor. Hör han verkligen inte något djävulskap i maskineriet?
En övertygelse är ingen sanning. Förlåt – men jag kan inte låta bli att undra hur Katolska kyrkan tolkar den hemska tågolyckan i Santiago de Compostela. Den måste innebära en av de svåraste religiösa kriser katolicismen har utsatts för, hela världen vet om den. Olyckan slår direkt mot deras fundament, övertygelsen om helgonens gudomliga krafter, och borde i sin tragedi förverka hela denna kyrkas existensberättigande! Många pilgrimer omkom när de kraschade med tåget, på väg att besöka aposteln Jakobs grav. I Spanien kallas han Santiago och är landets eget skyddshelgon, men inte nog med det – han är dessutom pilgrimernas skyddshelgon! Hur kunde detta få ske?
Om inte den Katolska kyrkan nu måste läggas ned, så behöver nog Bibeln komma med en förklaring. Att människor ständigt plågar ihjäl varandra och andra varelser, är ju accepterat och inget hot mot religionerna, ibland tvärtom. Men hur blir det när ett skyddshelgon inte klara av att skydda sina mest kärleksfulla och övertygade, mot något så banalt som den ”mänskliga faktorn”? Vad jag förstår ligger djävulen illa till nu, eller väljer man tystnaden?
Naiva frågor? Kanske inte…
Att tro något är inget fel, det drabbar inga oskyldiga. Men den blinda Övertygelsen är alltså inget för småpåvar, så vill socialministern äntligen vara så snäll och låna oss sitt öra?
Vi inom sjukvården vet nämligen så himmelskt mycket mer än han om vad den behöver.
