”Överläkare” i psykiatrin en bedräglig etikett
Överläkare är en tjänstetitel som förr brukade ges till de kliniskt mest erfarna och kunniga läkarna, en tjänst som också innebar ett ledningsansvar. Överläkaren var en kunskapsbank som optimerade den kliniska verksamheten och ett nödvändigt stöd för mindre erfarna läkare. Psykiatrin är en specialitet som saknar vetenskapligt grundade ”kokböcker”, så därför borde kunskaper byggda på stor erfarenhet, spela en extra viktig roll för att rätt problemformuleringar och behandlingsinsatser ska bli möjliga. Inte minst gäller detta beslut i tvångsvårdsärenden, och där är självklart kunskap och erfarenhet krig lagtexterna en nödvändighet.
Numera ser det lite annorlunda ut. En överläkare har kanske bara en dags extra erfarenhet jämfört med den ST-läkare (läkare under specialistutbildning) som råkar stå bredvid!
Det är inte konstigt att psykiatrin fungerar så illa att det måste skrivas spaltmetrar om förhållandena, och göras TV-program som chockar omvärlden, år ut och år in. Men få förstår sambanden mellan kvaliteten, även på de specialistläkare = överläkare som kan antas haft ansvaret, och de tragedier som utspelas, senast i Agenda och Uppdrag granskning i SVT. Det handlade om utebliven vård vilket ledde till ett onödigt och tragiskt självmord, och om felaktiga beslut inom tvångsvården, med svåra vårdövergrepp som följd.
Orsakerna till haverierna är inte bara bristen på psykiatrer utan också på den politiska styrningen med NPM. För att råda bot på brister i den formella ansvarsfrågan så har man avskaffat specialistläkartjänsterna, i stället har alltså alla nya specialister automatiskt fått en överläkartitel. Den tvingar lätt den nyblivne psykiatern att ta ett för stort ansvar. Är man dessutom en ansvarsfull person kan rädslan att göra fel bli påfrestande, och man undviker svåra men viktiga beslut, vilket paradoxalt nog kan leda till att man gör fel! Den som alltid är rädd kommer inte att utvecklas. Man måste nämligen begå misstag för att ta lärdom, men för att misstagen i början inte ska få för allvarliga konsekvenser så får ansvaret inte vara för stort. Tyvärr kan den som har sämre ansvarskänsla klara sig bättre så länge kvantitet är viktigare än kvalitet, och förutsatt att de också har lite tur och slipper stå till svars för sina misstag.
Överläkartiteln har framför allt ett viktigt symbolvärde för patienterna. Att prata med en överläkare är att ha blivit sedd av den sortens läkare som vet mycket och har mest erfarenhet på området. Patienterna känner sig trygga efter ett sådant möte. Men i psykiatrin är överläkaren en bedräglig etikett, vars innehåll inte går att lita på.
Unga kolleger tror idag att tjänstetitlar är rena statussymboler, inget annat, och hånar frispråkigt oss som förstår deras innebörd och varför vi ska använda dem.
Med dagens psykiatri blir det tyvärr mer Uppdrag granskning att se fram emot.
