Krönikor
Oroande framtid
Jag läser att 56 procent av AT-läkarna i Jämtland funderar på att byta yrke på grund av arbetsbelastningen. Jag hör på nyheterna att en överläkare i Skåne beskriver hur han sett underläkare gråta av stressen på jobbet. Jag följer rättegången mot läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus och undrar hur det hela har kunnat gå så långt som till domstol. Vad var det som hände och vad var det som brast? Var det fel i vården, i dokumentationen eller i kommunikationen?
Jag tvivlar inte på att läkaryrket är världens bästa yrke. Men den senaste tidens nyheter får mig att börja tvivla en aning på om det verkligen är värt att ha världens bästa yrke. Det kanske är bättre med ett stabilare och tryggare jobb som är lite tråkigare?
Nu vet jag ju som gammal journalist att det som framkommer i medierna är det som är uppseendeväckande och udda. Majoriteten av Sveriges läkare sitter inte i domstolsförhandlingar och majoriteten av Sveriges alla AT-läkare har trots allt inte funderat på att byta karriär. Men det känns tråkigt att läsa om problemen som väntar en stor del av oss.
Redan nu är det orimligt långa väntetider på AT på många håll i landet. Ändå vill regeringen öka antalet utbildningsplatser på läkarprogrammen. Det går inte ihop tycker jag. Visst behövs det fler läkare, men hur ska vi bli säkra och kompetenta läkare om vi inte får den handledning och praktiska utbildning vi behöver? Jag vill känna att jag har tillräcklig uppbackning och stöd av mer erfarna kollegor när jag är ny ute i verkligheten och ska behöva fatta snabba och svåra beslut som påverkar människors liv och hälsa.
När jag jobbade som hälso- och sjukvårdsreporter fick jag ibland höra från läsare att vi bara skrev om elände i sjukvården. Då gjorde jag en artikelserie om när vården fungerar bra. Jag träffade patienter som var jättenöjda med den behandling de hade fått och pratade med den berörda personalen om vad det var som gjort att det hade blivit så lyckat. Jag ska nog leta fram de artiklarna och läsa igenom dem igen. För att påminna mig om att det nog trots allt är värt att kämpa vidare mot att få världens bästa yrke.
