Om obesannade farhågor och nya
Året inleds med att mina farhågor från förra krönikan inte besannats, ännu. Infektionssäsongen är segstartad och många tummar hålls nu för att den aldrig ska få upp farten. Läser under tiden ett reportage om en sjuksköterska som krossat en tablett och blandat den i ett dropp eftersom patienten inte kunde svälja.
Jag blir beklämd, för mig visar det på att utbildningen inom vårdprofessionerna (ja, det händer säkerligen lika feltänkta saker i övriga professioner) lämnar mer att önska än någonsin. Om inte det grundläggande konceptet administrering av läkemedel går att säkerställa i grundutbildningarna, vart är då patientsäkerhetsfokuset? Att hen skrev ner i journalen vad som hänt är en klen tröst, det skulle aldrig ens varit aktuellt att göra det!
Det har gått runt ett mail på sjukhuset. Ett exempel på den typ av mail som stör mer än det hjälper oss. Det började som en inbjudan till något forum, de flesta av oss får detta och stryker det utan att öppna det, eftersom det aldrig känts varken relevant eller tydligt vad man ska med det till.
Sändlistan verkar mest bestå av att man oselekterat valt ett antal divisioners samtliga medarbetare och chefer. Nu var det någon som i alla fall fick nog och med ”svara-alla” funktionen ifrågasatte varför detta mail dök upp hos hen och dessutom dagen efter det att sagda forum avhållits.
Efter det var snöbollen i rullning. Alla svarade alla och inte bara om forumet. Nej, nu kom också en tråd om svara alla, för och emot, men vilken sida man än företrädde svarade man alla… dessutom kom det lite spritt att det ju var roligt att man fick mail, respektive att det nu var för många mail.
Viss annan kommunikation tog också fart där försäljning av hästar och middagsträffar spelade en betydande del.
Tyckte jag detta var en rolig kommunikation? Ja, dels för att det är ett ganska ofarligt sätt att få utlopp för frustration, dels för att det utmärkt visar på risken med sändlistor som vem som helst själv får avgöra om ens budskap riktar sig till.
Vi kan inte dränka medarbetare och chefer i vården med massmail, och nu kanske ögonen har öppnats för detta budskap om än på ett betydligt mer påtagligt sätt än mina tidigare krönikor!
Idag verkar också medvetenheten om att vårdstödsutvecklingen behöver sätta högsta fart fått bättre fäste i verkligheten och att förnyelse kommer att kosta resurser, både ekonomiska och i form av medarbetartid.
Viktigt är dock att vårdstödsutvecklingen utgår från verksamhetens vård och inte återigen pressas in i någon ny eller gammal IT-struktur fylld med onödiga uppgifter.
Om inte vården vill ha stöd för vissa saker så ska de inte tvingas på den.
Och det gamla påståendet: ”Jag hann 14 patienter på förmiddagen, sedan fick vi datajournal och nu hinner jag fem”, ska tas på största allvar. Sverige har inte råd att låta detta fortsätta. Vi som profession blir snart färre genom pensionsavgångar, komplexiteten ökar och medborgarnas krav likaså, då måste vårdstöd vara hjälp i att driva vård inte hindra den.
Vi går in i valåret med diskussion om skola, vård och omsorg. Jag börjar bli luttrad, tycker jag hört det så länge jag kan komma ihåg. Är det nu så att något parti verkligen vill driva detta även efter valet? Välkommen till oss i verkligheten och förstå vad som behövs för att ni ska kunna ge era väljare det de vill ha!
