• 12 juli 2017
• 2
• AV: Christine Takami Lageborn

Ett par gånger under mina år på läkarprogrammet har jag slagits av likheter mellan Karolinska institutet och sagornas Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Är du inte bekant med Harry Potter-böckerna kan det vara lite svårt att hänga med och är du en stor entusiast ber jag om ursäkt för eventuella förargelseväckande liknelser.

Till skillnad från Harry Potters värld så var det inte en uggla som kom med mitt antagningsbesked, men det var på sätt och vis en uggla som inspirerade mig att påbörja banan mot min läkarexamen. Vi hade en team-building-dag på tidningen där jag jobbade och en föreläsare beskrev hur tanken på ett visst djur hade hjälpt henne att våga ta ett stort språng i livet och prova en ny yrkesbana. I mitt journalisthuvud dök det då upp en uggla – och jag tänkte samtidigt att jag nog skulle skola om mig till läkare.

På läkarprogrammets upprop termin 1 var en av lärarens första frågor: ”Hur många av er har föräldrar som är läkare?” Minst halva klassen höll upp en arm i luften. Läraren konstaterade att läkaryrket är ärftligt och några fnissade igenkännande. Som student från en släkt helt utan läkare kände jag mig lite som Harry Potter-sagans ”mugglare” (de utan trollkarlsföräldrar). Och precis som för sagans mugglare verkade det inte spela någon roll för studieresultaten eller lämpligheten för yrket om man hade läkarföräldrar eller inte.

Motsvarigheten till sorteringshatten (en magisk hatt som placerade Hogwarts-eleverna i olika elevhus) skulle på KI vara sjukhusvalet till de kliniska terminerna. Och valen stod mellan Karolinska sjukhuset i Solna, Danderyds sjukhus, Södersjukhuset och Karolinska sjukhuset i Huddinge. Jag låter det vara osagt vilket sjukhus som fått mig att associera till Gryffindor, Rawenclaw, Hufflepuff respektive Slytherin. Mitt intryck har i alla fall varit att många yngre kirurg-aspirerande läkare valde Danderyds sjukhus, många småbarnsföräldrar valde Södersjukhuset, forskningsaspirerande valde Karolinska sjukhuset i Solna och inte särskilt många valde Karolinska sjukhuset i Huddinge på grund av avståndet (men väl där var många nöjda).

Vägen fram till den prekliniska sluttentan på termin 4 kändes bitvis som att ta sig förbi en trehövdad hund, snåriga växter eller trollkarls-schack. De olika praktiska OSCE-proven för att inte tala om den integrerade praktisk-teoretiska sluttentamen påminde en del om Harry Potter-sagans trekamp eller andra prövningar.

Mot slutet av utbildningen blev de mörkare krafterna mer påtagliga i form av självtvivel och framtidsoro (kommer jag få det där jobbet, AT där jag vill?). Vilka eller vad som motsvarade sagans onde Voldemort och hans följe? Jag skulle säga sjukdomarna vi inte klarar att diagnosticera i tid, misstagen som inte går att förutse och undvika och kanske framför allt de sjukdomar och skador som vi kan diagnosticera, men varken lindra, hindra eller bota. Det närmsta magi vi läkare kommer är när forskare lyckas hitta nya, oväntade vägar till diagnostik och behandling. Men det känns magiskt varje gång en behandling vi ordinerar ger önskad effekt.

Under ett av mina sista patientmöten som läkarstudent frågade jag en patient i sent palliativt skede vad hen önskade sig. ”Att du kunde trolla så att jag blir frisk”, svarade hen. ”Det önskar jag också”, var allt jag kunde svara. Och det gjorde jag verkligen.