Om glashus och mötet mellan biologiskt komplexa människor
Vården är i grunden ett möte mellan två människor. Ofta handlar det om en rädd och orolig människa, kanske lidande av smärta eller obehag, i möte med en annan människa som efter många års studier försökt samla på sig så mycket kunskap om människor som möjligt. Möjligheten att trösta oro, lindra smärta eller kanske ibland till och med bota det problem som patienten lider av gör att människor kan gå till jobbet varje dag för att göra sitt bästa i varje möte.
Vården är också en viktig fråga för samhället i stort – vilken tillgång till vård som finns har stor påverkan på människors liv och den trygghet en välfungerande vård kan ha på omgivande samhälle. Det finns naturligtvis stora ekonomiska medel i något så grundläggande och omfattande som en nationell vårdorganisation med verksamhet ut i varje del av landet. Därför väcker vården känslor och skapar debatt, både vid köksbord och ända upp i landets högsta beslutande organ.
Glashus i ordets båda bemärkelser reser sig som monument över beslut gällande något så grundläggande som ett möte mellan människor.
Vi ser också hur stora prestigebyggen, både i abstrakta organisationsformer och fysiska hus, byggs som lösning på de problem som finns runt en komplex fråga.
Glashus i ordets båda bemärkelser reser sig som monument över beslut gällande något så grundläggande som ett möte mellan människor.
I ett fysiskt glashus, där väggarna inte döljer något, blottläggs varje möte. Den stora sorg föräldrar har när deras barn lider sker inför allas ögon till öppen beskådan. Det lidande en människa känner i livets svåraste ögonblick sker inför en öppen publik som gör allt för att vända bort blicken och inte inkräkta på det privata.
De människor som varje dag arbetar i mötet mellan människor försöker skapa förutsättningarna för god vård i en inte ändamålsenlig miljö. Eftersom jag arbetat i en sådan miljö vet jag att det görs underverk varje dag.
Samtidigt som byggnadsarkitekter skapar fysiska glashus arbetar organisatoriska arkitekter på att skapa mer abstrakta former av glashus.
Mötet mellan två människor är omöjligt att förutsäga.
I varje sekund, i varje moment, samlar vi in information och adapterar till den människa vi möter. Även om vi aldrig mött människan tidigare och inte har några skäl att ha en förutfattad mening adapterar vi omedelbart till de intryck vi får och försöker skapa oss en uppfattning.
Många processer sker ofta helt omedvetet. I vården är varje möte dessutom ofta asymmetriskt. Båda människorna inblandade i mötet kommer med sina ryggsäckar – av kunskap om medicinska teorier i det ena fallet och kunskap om den egna kroppen och hela livet man levt i det andra.
Vården handlar om ett möte mellan människor, där man dessutom diskuterar en människa – en biologisk livsform som är ett underverk av komplexitet och variation.
Utöver den biologiska variationen är människan dessutom drabbad av en variation av biologiska tillstånd vi har valt att kalla för sjukdomar eller diagnoser. Ofta är det helt naturligt förekommande variationer som i vår verklighet orsakar oro och lidande.
I ett organisatoriskt abstrakt glashus som byggs så skört att det inte finns någon koppling till mötet mellan människor skapar varje utmaning sprickor.
Men trots att både mötet är oändligt i sin komplexitet och att diskussionen handlar om en biologisk varelse med all sin komplexitet försöker dessa organisatoriska arkitekter att skapa struktur. Mötet mellan människor delas upp i sina beståndsdelar och en så subjektiv upplevelse som smärta kvantifieras med en visuell skala för att få en siffra det går att räkna på. Den biologiska mångfalden av tillstånd delas upp i organsystem och varje problem som kan tillskrivas varje organsystem kvantifieras i allvarlighetsgrad och slutsatser dras om konsekvenserna för livslängd och fortsatt lidande.
I ett organisatoriskt abstrakt glashus som byggs så skört att det inte finns någon koppling till mötet mellan människor skapar varje utmaning sprickor. Organisationen byggs med stor precision och exakthet baserat på en tydlig specifikation om vad exakt varje diagnos utgör och exakt på vilket sätt den beter sig under behandlingen. Varje diagnos har en organisatorisk enhet där den ska befinna sig och med precision behandlas för att nå det slutgiltiga resultatet. I denna precisionsstruktur, där varje hörn är vinkelrätt och varje linje knivskarp, ska människan pressas in med alla sina fel, brister och mjuka former. Genom strukturen pressas människan och hela tiden skapas sprickor i fasaden på den sköra strukturen när biologi möter precision och ordning.
Ett exempel är den senaste diskussionen kring utredningen ”Träning ger Färdighet”.
Mötet mellan människor har kvantifierats, resultatet har utan grundläggande förståelse för komplexiteten tröskats genom en statistisk modell och ut har en förvanskad sanning kommit. Inget är kvar av mötet och det saknas helt en förståelse för människor i allmänhet, och det medicinska mötet i synnerhet. Relativt okomplicerade diagnoser på friska människor har använts för att visa att det man gör ofta går bra och extremt komplexa förhållanden har förenklats till slutsatsen att om man gör något sällan går det dåligt.
Fysiska glashus är både extremt kostsamma och försvårar det komplexa mötet mellan människor. På samma sätt ger de organisatoriska glashusen inga förutsättningar för en miljö där möten mellan människor kan ske. Biologi lämpar sig helt enkelt inte i fyrkantiga lådor eller sköra strukturer.
Kvar står människorna och gör sitt bästa för att trösta, lindra och ibland bota.
