Krönika

”Om du kan tänka dig primärvård så välj det”

Alla som utbildar sig till läkare har säkert någon gång drömt om att få rädda ett liv. I alla fall har jag sett framför mig hur jag sitter på ett flyg högt upp i luften över Stilla Havet och någon skriker ”Is there a doctor here?” Sakta reser jag mig upp och flygpersonalen drar med mig till en person som fallit ihop och är fortsatt medvetslös. Jag trycker hårt på medpassagerarens bröstkorg men får ingen reaktion. Jag ber flygvärdinnan att hämta en defibrillator och påbörjar kompressioner…

Allt slutar förstås gott i mina dagdrömmar. Personen klarar sig och alla är glada. Ingen stämmer mig och ingen åtalar mig för att ha knäckt ett revben eller orsakat fula blåmärken. Jag inser att verkligheten kan se annorlunda ut. En ung narkosläkare jag pratade med berättade att han var på en flight tillsammans med flera mycket mer erfarna narkosläkare när någon skrek efter en doktor. Ingen av de rutinerade kollegorna sade ett knyst. ”Du där! Du är väl doktor?” sade någon och pekade på honom. Varför reagerade ingen av de erfarna doktorerna? Antagligen för att juridiken är skrämmande, konsekvenserna så oförutsägbara och för att den största tryggheten finns i att inte agera alls. Jag fick höra en historia om en läkare som ett år eller två efter sitt heroiska ingripande i en akut nödsituation blev åtalad. För vadå? Jo, att hen inte i samma veva upptäckte cancern som lurade någonstans i personens kropp.

Vi hade en föreläsning om intensivvård nyligen. Läkaren som höll den poängterade att intensivvårdsavdelningen inte är ett ställe att lättsinnigt skicka sina sjukaste patienter till. Många får nya svårare komplikationer av att ligga på IVA. Svårbehandlade infektioner, lungskador från respiratorn och så finns det något som kallas Critical illness syndrome – en nerv- och muskelsjukdom som kan drabba dem som vårdas länge på IVA. Jag träffade en person i somras som mot alla odds överlevt många, långa turer inom intensivvården och skrivit en bok om sina upplevelser. Det var ett rörande möte. Han hade tvingats amputera båda benen, operera bort mycket av magmuskulaturen och han hade knappt någon motorik kvar i armarna. Men psyket var intakt. Han var tacksam och bitter på samma gång. Bitter mot dem som missade hans tidiga symptom och fördröjde hans diagnos och behandling. Tacksam för att han blev så väl omhändertagen när diagnosen och allvaret väl var ett faktum.

Allmänläkare och andra specialister kan också rädda liv, men kanske inte på samma dramatiskt uppenbara sätt som narkosläkarna. Jag satt bredvid en allmänläkare en av de första terminerna när han hade en patient på återbesök. Hon hade med sig en bukett blommor. ”Tack, du räddade mitt liv”, sade hon och fortsatte: ”Tack vare dig har mitt barn fortfarande en mamma”. Det märktes att läkaren blev berörd. Han hade akut remitterat henne till psykiatrin för att hon förefallit djupt deprimerad. För patienten var det en avgörande vändpunkt i en mörk situation som var på väg att leda till döden.

Under anestesiplaceringen träffade jag vid ett tillfälle en av de mest erfarna IVA-doktorerna på sjukhuset. Hon sade det som jag satte som rubrik på det här inlägget. Narkos- och iva-läkare är ett tufft och slitsamt jobb och man kan aldrig räkna med ledighet på jul, nyår eller andra storhelger. De lever statistikt sett kortare liv än övriga specialistläkare. Jag kan tänka mig att bli allmänläkare. Kanske ska jag följa hennes råd…

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera