Krönika

Läkare är inte maskiner

Jag har för första gången fått ta emot egna patienter på en akutmottagning och komma med förslag på provtagning och utredning samt ta ställning till inläggning eller hemgång. Jag haft både en underläkare och en specialistläkare att stämma av med. Det har varit väldigt lärorikt! Jag inser att jag måste öva mycket mer på anamnestagning. Att på kort tid ställa rätt frågor och pressa patienten på den mest relevanta informationen är inte så lätt. Jag har märkt att patienter ibland ändrar sin historia lite från gång till gång när de får samma fråga. Jag tror inte att de gör det medvetet, men så funkar väl vi människor. Vi minns inte alla detaljer lika utförligt varje gång. Dessutom vet inte patienter alltid vad som är medicinskt relevant information och vad som inte är det. Till exempel varför vi är så himla nyfikna på exakt när olika symptom startade, slutade och/eller återkom. Jag hade bland annat en patient där jag tyckte att jag hade fått en ganska bra bild av symtomdebut och karaktär på besvären. Men när jag skulle presentera fallet för specialisten insåg jag att det var ett par väldigt centrala punkter som patienten bara beskrivit diffust. Här gällde det att veta exakt när, var och hur besvären kommit och gått. Till exempel den stora skillnaden mellan att vakna med smärta och att vakna av smärta. ”Jag vaknade och tog en alvedon för att det gjorde så ont”, klargör ju inte den saken.

Jag tycker däremot att jag blivit bättre, eller kanske framför allt mer självsäker när det gäller statusfynd. Jag hör det jag hör och jag ser det jag ser. Visst skulle det kännas jobbigt att missa ett tydligt blåsljud eller patologiskt fynd vid bukstatus. Men jag kan ju inte för den skull hitta på. Jag beskriver det jag hör eller känner. Häromdagen tyckte jag att jag hörde ett rassel när jag lyssnade över höger lunga på en patient. Läkaren som var med mig tyckte dock att det lät normalt. Jag kände mig lite dum. Patienten gick senare på lungröntgen, som visade ett tydligt infiltrat i höger lunga. ”Grattis!” sade läkaren till mig. Jag har insett att många underläkare beskriver sina statusfynd med viss reservation när de är osäkra. ”Inga tydliga tecken på…”, ”eventuellt positivt test för …” och så vidare.

Jag börjar allt mer inse att det här yrket handlar om väldigt kvalificerade gissningar. Vi läkare har olika stor erfarenhet av olika saker och gör olika bedömningar av samma patient. Ofta bollar vi svåra frågeställningar med varandra och experter på området. Än så länge har jag inte eget ansvar eller befogenhet att fatta medicinska beslut. Men den dag jag är färdig läkare måste jag våga lita på min bedömning. Det känns läskigt, och spännande.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera