Oklara beslutsvägar ett rejält problem för vården
Jag börjar inse att sjukvården har vissa problem med demokratiska principer. Att verka i en organisation där den högsta ledningen är valda representanter, men verkar via en fast byråkrati, leder ibland till svårförståeliga följder av beslut. Dessutom så kan demokratin leda till beslutsvånda ner i chefsleden.
Hur långt ska man gå i omröstning och genomgång innan beslut måste fattas?
I grunden borde beslutsordningen vara tydlig och klar. Den chef som ska fatta beslut ska ha mandat att göra det, ha möjlighet att involvera sina medarbetare och sedan stå för beslut och utvärdering av följderna.
Jag tycker att hjulen ibland snurrar fortare än de behöver göra, en del beslut avkrävs oerhört snabbt och med nästan obefintlig tid till eftertanke och förankring, medan andra som är mer pressande problem skjuts undan till olika grupperingar.
Jag har ingen bra tanke på hur man ska göra med de beslut som involverar olika grupper inom olika verksamheter, men kanske man måste börja på en lägre nivå än vi ofta gör idag. Börja med att komma överens om vad som ska uppnås och därefter analysera vad som måste göras för att komma dit.
Kanske är det så att verksamheterna har en viss uttröttning vad gäller förändringstryck för tryckets egen skull, så att man inte alltid orkar ta sig fram i de områden där det faktiskt kan vara till nytta för våra patienter, men också för vår egen arbetsmiljö?
Jag har varit på en del möten om it-system i vården. Fortfarande är det svårt att vända begreppen till att det ska vara verksamhetsstödjande system och inte bara datorer. En del av de skrivningar som finns om var framtiden finns känner jag ibland blir väl fokuserade på här och nu, men en sak vi i alla fall kan vara överens om är att sjukvården utvecklas, snabbt!
Det har den gjort de senaste decennierna och jag tror inte förändringarna kommer att gå långsammare framöver. Versamhetsstödjande system som ska anskaffas nu måste ta höjd för detta, annars riskerar de system man anskaffar att redan från början vara svåranpassade till verksamheternas behov.
Jag har också varit på ett forum där system i framtiden diskuterades. En del blir fortsatt väldigt provocerade när jag säger att de system vi jobbar med idag kan vi inte fortsätta med. Inte för att det är fel på dem, men för att de är uppbyggda på ett sådant sätt så de inte är anpassningsbara efter användarnas behov, både verksamhetsmässigt och användbarhetsmässigt.
Att andra system i världen som ofta framhålls som betydligt mer anpassade till individerna som ska utföra sjukvård bygger på programmering från 70-talet är inte ett problem.
Jag kräver inte att systemen ska vara programmerade igår, tvärtom anser jag att det vore en katastrof att införskaffa system som inte är robusta, testkörda, uppdaterade och kvalitetssäkrade.
Att sjukvården ska börja om från början och åter utveckla egna system under drift vore en solklar patientsäkerhetsbrist, likaså solklart personalfientligt!
Vi måste få jobba med det vi är bra på, sjukvård, med stöd från systemen för att detta ska ske på ett bra, säkert och faktiskt tryggt sätt.
Då man litar på systemen får man bättre arbetsmiljö och då får vi en tryggare miljö för våra patienter. I slutändan kommer vi att ha ett problem med att sälja in sjukvårdens professioner till nästa generation, om de redan från dag ett inser att deras jobb störs istället för stöds av det som skärmen blinkar fram!
