• 09 december 2014
• 4
• AV: Karin Båtelson

Diskussionen om vårdplatser är infekterad.
I en enkät till Läkarförbundets lokalföreningsordföranden angavs samstämmigt vårdplatsbristen som den viktigaste frågan inför valet. Alla partier lovade också fler vårdplatser under förra valkampanjen.

Flera ledande inom vården har däremot uttalat att botten inte är nådd eller att man bör minska ännu mer. Andra säger att det finns ingen brist bara kommunen tar hem sina patienter­. Varför går debatten så fullständigt isär?

Att ha ett lågt antal vårdplatser i jämförelse kan vara ett bra tecken. I Sverige har vi betydligt kortare vårdtid än i många andra länder, mycket dagkirurgi och många behandlingar som till stor del, och med stor fördel, kan ske polikliniskt.

Men är nivån vi har nu bra? I detta julnummer har läkare från hela landet gett sin bild av vardagen utifrån vårdplatssituationen – och vad det innebär för patienterna. Sjukhusläkaren har också granskat beläggningsgraden nedbrutet på kliniknivå och här kommer det fram siffror som en hotellägare aldrig skulle tillåta, åtminstone inte om hon vill tjäna pengar.
En för hög beläggningsgrad ger inflexibilitet, dålig effektivitet och skapar längre vårdtider. Nu är det dags att sluta släta över de negativa effekterna och istället få kläm på lösningar. Det vill jag ha i julklapp!

Först: En vårdplats är inte bara en sängplats

Sjukhusläkaren har genom sin granskning av lex marior och intervjuer av chefläkare visat att bristen på IVA- och mer högspecialiserade vårdplatser har lett till onödiga dödsfall. Mörkertalet är sannolikt stort och en gråzon finns. Många läkare har vittnat om att komplikationer uppstått då patienter på grund av platsbrist skrivits ut för tidigt från IVA till en lägre vårdnivå. Komplikationer ger längre vårdtider.

På sjukhusen ligger patienterna huller om buller beroende på var det för stunden finns en lucka för en sjuk patient.
Omvårdnadspersonal har profilerad medicinsk kompetens vilket ger risk för fel vid utlokaliseringar. Även i de fall det inte begås några uppenbara misstag är det tids­slöseri att låta läkare ronda sina patienter på olika avdelningar.

På kirurgen i Västerås har verksamhets­chefen räknat ut att det kostar kliniken drygt en läkartjänst i onödan i månaden med ronder för utlokaliserade patienter och den tid det tar att hitta ansvariga och säkerställa kompetensen hos patientens sjuksköterska.
Enligt många läkare får de flesta utlokaliserade patienterna minst ett extra vårddygn.
Flyttas patienterna dessutom runt flera gånger blir det ännu mer tidsåtgång för all personal. Dessutom ökar risken för förvirringstillstånd, informationsmissar och spridning av vårdrelaterade infektioner. Utlokalisering ökar alltså vårdtiden.

Sedan: Beläggningsgrad spelar roll

Överbeläggningar ökar antalet vårdrelaterade infektioner, där sköra patienter drabbas värst. Ett exempel är den smittspridning av bakterier som vi sett på flera neonatalavdelningar i landet, med ökad vårdtid och flera tragiska dödsfall.

Ofta får man ställa in planerade operationer på operationsdagens morgon. Detta gäller både subakuta operationer som får längre vårdtid, som elektiva som är planerade sedan tidigare då patienten anländer på morgonen. Detta kan drabba samma patient flera gånger.

Även om man försökt operera de akuta patienterna under natten kan det bli stopp eftersom platserna på uppvaket eller avdelningen är upptagna. Förutom lidande och osäkerhet och risk för komplikationer innebär detta ökat arbete med administration och in- och utskrivning av patienter.

Patienter som skrivs ut för tidigt riskerar att komma tillbaka i sämre skick. En kollega uttrycker det så här: ”Vårdkedjan har blivit en vårdcirkel. Patienterna bara snurrar runt”.
Vetskapen om väntetider och platsbrist gör också att många patienter drar sig för att söka och kommer in onödigt sjuka.

Sist: Andra risker

När man har en anorektisk vårdapparat är det inte bara risk för infektioner, ökad vårdtid och felbehandling. Det är också större risk för att patienter skadas, på grund av fall eller uppkomna trycksår eller bristande mobilisering.
Så tillbaka till kollegan jag nämnde i början, som bara fått operera fem av sina patienter på fem månader.

Hennes patientgrupp har en diagnos som alltid får stryka på foten för operationer av cancer och frakturer vid platsbrist. Det är naturligtvis rätt i en medicinsk prioritering men det orsakar lidande hos patienten och kostar samhället i form av uteblivna besparingar då patienten förhindras ett bättre och mer självständigt liv. Dessa patienter som inte måste opereras akut idag, men som i väntan på operation får leva med försämrad hälsa, prioriteras alltså bort.

Sjuksköterskebristen ny faktor

Även om många sjukhus skulle ha möjlighet till fler platser så har sjuksköterske­bristen nu antagit sådana nivåer att det är vad vi kallar sommarstängning året runt. En sjukhusdirektör anger att alla akutsjukhus har 10 procent färre platser än förra året, men sannolikt är det lågt räknat.

Att hundratals sjuksköterskor på sjukhus, trots sitt fascinerande yrke, valt bort arbetsmiljön, lönerna och scheman är en redan halvbriserad bomb.
Att man inte värderat erfarenhet straffar sig nu. Att många sjuksköterskor är nya, med hög omsättning på avdelningar som vårdar vitt skilda och svårt sjuka patienter, är en stor osäkerhetsfaktor med tanke på det ansvar de förutsätts ta. Tunga arbetsförhållanden och bristande handledning skapar en ond cirkel.
För läkare innebär det betydligt mer ansvar och oro, bristande översikt, mer arbete med alla patienter, fler störningar under dagar och nätter. Och för patienterna stor risk för fel.

Se till att färdigbehandlade patienter kommer ut

Idag kan en patient skrivas ut i princip dygnet runt, oavsett vad som sägs i debatten. Men kommunerna har fem betalningsfria dagar där helger inte räknas och det visar sig att antalet extra vårddygn ligger just på fyra – fem dagar. Detta är förstås ingen slump! Minska antalet dagar så minskar detta slöseri med vårdplatser!
Rehabiliteringsplatser har kontinuerligt nedmonterats under lång tid. Behovet är stort som exempelvis inom neurologi, ortopedi och stroke. Sjukhusläkarna gav i år Visslarpriset till två chefer som utanför budget skickade sin patient till privat rehab. En man som nu är frisk, istället för att sannolikt legat sjukvården till last under många år framåt.

Och vad mer?

Det behövs fler händer och ögon i vården. Vi behöver få tillbaka de erfarna sjuksköterskorna som i sin tur kan handleda och stötta nya. Det behövs både fler undersköterskor och läkarsekreterare så att rätt personer får göra rätt saker. Även sjukvårdsbiträden ska ha sin givna plats.

Det gäller också att förstärka andra yrkesgrupper som till exempel fysio- och arbetsterapeuter. Vi behöver patientansvariga läkare med team runt patienten.
Och så behöver förstås primärvård och kommuner förstärkas med resurser, kompetens och ges tillfälle för ökad kontinuitet så att patientens behov av sjukhusvård minskar.
Exakt hur många vårdplatser vi egentligen behöver är alltså svårt att svara på. Men med en lägre beläggningsgrad skulle vi minska behovet av vårdplatser.
Trots allt fungerar oerhört mycket bra då det överallt i organisationen finns många som gör sitt yttersta med enormt engagemang och driv. Men vi skulle kunna göra ännu mer och ännu bättre med fler tillgängliga vårdplatser.

Önskelista för vården under 2015

1. Lägre beläggningsgrad på vårdplatserna, ner mot 85 procent.
2. Öka antalet IVA- och intermediärvårdsplatser.
3. Ta tillvara professionernas kompetens och värdera utbildning och erfarenhet.
4. Inför patientansvarig läkare med vårdlag/team och med befogenheter!
5. Belöna kontinuitet och kvalitet i ersättnings­systemen.
6. Bättre IT-system med användarfokus
7. Skärp betalningsansvars­lagen för kommunens färdigbehandlade patienter.
8. Öka antalet specialiserade rehabplatser.
9. Se till att landstingen
budgeterar för fortbildning.
10. Lyssna på din lokala läkare
och – tänk på helheten!

De första önskningarna kan vara förenade med en initial kostnad som vi i så fall snabbt sparar in. Den sista är gratis!