• 14 maj 2018
• 2
• AV: Elin Karlsson

Tänk dig att du bokat en vit hyrbil, med självrisk­reducering och helförsäkring. När du kommer till uthyraren så erbjuds du istället en blå bil, villkoren ska vara exakt desamma, men kostnaden för dig blir någon krona mindre. När du glatt kör fram i din blåa hyrbil är olyckan framme, du får sladd och krockar med ett träd. I efterdyningarna inser du att den blåa bilen inte hade försäkring, och kostnaden blir därefter.
Otänkbart resonemang när det gäller bilar, men om vi övergår till att prata läkemedel och byter hyrbilsfirma mot apotek så är händelseförloppet plötsligt möjligt.

Läkemedelsförsäkringen tillkom efter önskemål från en statlig utredning, i efterdyningarna till neurosedyn­skandalen. Det som gör försäkringen unik är att den är enkel och kostnadsfri att använda för drabbade patienter.

För att få ersättning ska det vara övervägande troligt att patienten har fått en skada av läkemedel, men står patienten på flera läkemedel som skulle kunna vara orsak så behöver patienten inte bevisa av vilket skadan upp­kommit. Detta gäller så länge samtliga för skadan möjliga läkemedel ingår i läkemedelsförsäkringen.
Denna möjlighet att få ersättning riskerar att försvinna om ett av patientens läkemedel står utanför försäkringen. Om patienten istället utlämnas till en rättsprocess innebär det en tung bevisbörda. Patienten måste då både kunna bevisa att skadan är uppkommen av läkemedel, och vilket läkemedel som orsakat skadan.

Vad är då vår roll vid förskrivning av läkemedel? Vi läkare har som uppgift att göra medicinska bedömningar, ge råd och behandla patienter för att hjälpa dem att uppnå bästa möjliga hälsa och livskvalitet. Utöver det har vi en administrativ börda som många gånger är betungande, och inte alltid gagnar våra patienter.
Korrekt information är ofta svår att hitta i tveksamt konstruerade journalsystem, vilket leder till en ökad stress.

Det vore helt orimligt att lägga ett krav på att läkare aktivt ska eftersöka om preparatet ingår i försäkringen.

När vi förskriver läkemedel har vi en möjlighet att se om det valda alternativet ingår i läkemedelsförsäkringen, men kännedomen om försäkringen är i många fall låg. Vi skulle därför behöva hjälp av våra journalsystem, exempelvis skulle en tydlig varning kunna komma upp, som visar att vi valt ett preparat utanför försäkringen. Finns likvärdiga alternativ inom försäkringen skulle självfallet alla välja att ge patienten den trygghet ett försäkrat preparat innebär.

Det vore helt orimligt att lägga ett krav på att vi läkare aktivt ska eftersöka om preparatet ingår i försäkringen. Vi behöver verktyg för att göra rätt från början, inte fler krav på att leta efter information i tveksamt utformade system.
Men oavsett hur noga vi väljer att vara kan det förskrivna läkemedlet raskt bytas ut mot ett likvärdigt preparat på apoteket, det som kallas månadens vara. Månadens vara är den för stunden billigaste varianten av ett preparat, och här finns inga krav på huruvida läkemedlet ska vara försäkrat eller inte.

För mig är det obegripligt att en försäkrad och en oförsäkrad vara skulle vara likvärdiga. Tidigare utredningar har kommit fram till att det inte är förenligt med EU:s konkurrenslagstiftning att kräva att månadens vara skulle vara ett försäkrat alternativ.
Vägen är inte prövad, och min personliga övertygelse är att det självklart går att hitta kryphål som regelverket stöttar, som motiverar att en försäkring faktiskt leder till att en produkt kan förordas före en oförsäkrad. Vidare borde ett krav för subventionering vara att
läkemedlet ingår i läkemedelsförsäkringen.

Så länge regelverket tillåter preparat utanför läkemedelsförsäkringen så borde det vara en självklarhet att på apoteket informera om utbytet står utanför försäkringen, så att patienten själv får ett korrekt underlag att fatta sitt beslut på. Den informationsplikten har också utretts, och det har funnits ett motstånd mot att införa det kravet.

Det är obegripligt, det är endast vid ett erbjudande om utbyte som frågan är relevant att lyfta. För att göra det ännu tydligare för patienten skulle en varningsmärkning av läkemedlet vara på sin plats, ”obs, jag är oförsäkrad”.  Det är förstås inte troligt att det fåtalet läkemedelsbolag som väljer att stå utanför försäkringen skulle acceptera att varningsmärka sina produkter, så en enklare variant skulle vara att införa en ok-stämpel med innebörden jag är en schysst vara med adekvat försäkring.

Det finns tyvärr inga garantier för att läkemedelsföretagen fortsätter att ha en hög anslutningsgrad till läkemedelsförsäkringen. Min förhoppning är att det inte ska behövas en ny läkemedels­skandal där ett oförsäkrat läkemedel är inblandat för att få regelverket att ändras.