Nyttig chockstart
Officiellt avslutar jag min föräldraledighet och börjar på läkarprogrammet igen den 12 mars. Då är det upprop för kursen Medicinsk diagnostik på Södersjukhuset. Mina gamla kursare är på termin sju och skriver uppsats medan jag hamnar i en helt ny klass och är tillbaka på termin fyra. Som tur är behöver jag inte försöka bekanta mig med alla nya personer på en gång. Jag får börja med de 35 klasskompisar som kommer gå med mig på Sös. Jag har redan hunnit spana in dem lite grann under en trevlig introkväll som Södersjukhuset fixade nyligen. De verkar inte bitas.
Dagen efter introkvällen var jag med på vårdcentralsdag nummer ett denna termin. Jag hamnade på en för mig ny vårdcentral och fick genast gå med en läkare och börja ta emot patienter. Jag var förväntansfull och nyfiken och satt med block och penna och antecknade allt han sade. Han tittade förvånat på mig. ”Vad skriver du?” frågade han. Jag svarade att jag skrev ned så mycket jag hann med och hade för avsikt att skriva rent allt senare och slå upp det som jag inte förstod. ”Verkligen?” frågade läkaren. ”Ja, det finns väl inget bättre sätt att lära sig än att vara här?” svarade jag och undrade varför han var så förvånad. Men sen kom jag på att såhär engagerad var jag ju inte på de tidigare vårdcentralsdagarna. Då var jag alltid mitt uppe i någon kurs och ville helst bara plugga för att hinna med det hektiska inläsningsschemat. Jag satt med och lyssnade, men någonstans tyckte jag att det var skönt att slippa anteckna och hänga med i allt för en gångs skull. Det var en dag för återhämtning. Så himla fel, tänkte jag nu när jag satt där och antecknade den information jag fick om patienterna. Deras diagnoser, labbvärden, mediciner… Jag var med och tog blodtryck flera gånger, lyssnade på hjärta och lungor och fick palpera puls på en diabetespatients fötter. Läkaren ställde flera frågor till mig för att se att jag hängde med. ”Vad innebär ett förhöjt homocysteinvärde? Vad leder det till? Hur behandlar man?” Jag letade febrilt i minnenas gömmor bortom blöjpåsar, dagishämtningar, matplanering och kalasinbjudningar. Som tur var svarade han själv på rätt många av sina frågor innan jag hann komma fram till någonting.
Vid slutet av dagen hade jag en enorm spänningshuvudvärk. Jag somnade på bussen på väg hem. Men på kvällen tog jag upp mina anteckningar och skrev rent allt och slog upp alla läkemedel jag inte kände igen i Fass. Jag har full förståelse för att studenterna som är mitt uppe i kurser inte hinner med en sådan här lyx. Men vad lärorikt det var! Nu kan jag relatera min kunskap om hypertoni och olika läkemedel till en patient som jag faktiskt har träffat och pratat med i stället för att det bara är teori på ett papper. Till skillnad från mina kursare slipper jag skriva tenta nu på måndag. Jag ska njuta av mina sista föräldralediga dagar och sedan är det fullt ös fram till preklintentan i juni. Hoppas jag har energi så det räcker.
