Nyanserat om flyktingar för 9 studenter
Det var länge sen jag fick en sådan aha-upplevelse som häromdagen. Läkarprogrammet lunkar på med en jämn strid av intressanta nya kunskaper, insikter och färdigheter. Så plötsligt dök det upp ett frivilligt seminarium på psykiatrikursen. 9 platser som snabbt blev uppbokade. Temat var flyktingpatienter med posttraumatisk stress. Tydligen var intresset stort. Jag hade tur som bokade in mig i tid.
De som höll i seminariet kom från Transkulturellt centrum, en instans i vården som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Hit kan man tydligen vända sig för råd i frågor som rör patientmöten som man tror försvåras av skillnader i kulturell kontext. Den ena av seminarieledarna var en läkare som kommit från Syrien för länge sedan och nu jobbade som hälsoinformatör för flyktingar i Sverige. Han berättade att han träffar många av de flyktingar som den senaste tiden anlänt från Syrien. Det var skrämmande och rörande att höra honom berätta. Hur Syrien fram till 2011 var ett ganska högfungerande land, gatorna i Damaskus var kantande av livliga marknader och restauranger. Människor hade en vardag, en framtidstro. På bara fyra år har de fått se sina hem, gator, städer, nästan hela deras land raseras och splittras i ett fruktansvärt inbördeskrig. Många har väntat in i det sista med att fly. De vill inte vara flyktingar. De vill ha tillbaka sina liv. De har lämnat anhöriga i kriget, de har kanske förlorat närstående på vägen hit. Initialt handlar omhändertagandet om att hjälpa människorna att acceptera och förstå att det är normalt att känna svår stress i den situation som de är i.
Definitionsmässigt ska posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) komma efter traumat. Först ska någon form av stabilitet infinna sig. Så småningom kommer ungefär var tredje flykting med trauma i bagaget att utveckla PTSD. Gemensamt är sömnsvårigheter, ofta med mardrömmar. Vi uppmanades att fråga patienterna: ”hur kom du hit?” eller ”vad hände i hemlandet?”. Hellre fråga klumpigt än att inte fråga alls var budskapet från seminarieledarna. Prognosen är god med rätt behandling.
En varningsklocka för att känna igen PTSD när patienten inte vill berätta alls är koncentrationssvårigheter. Högutbildade människor kan på grund av sjukdomen ha svårt att klara ens grunderna i SFI-utbildningen. Det ingår också i PTSD att man försöker undvika sådant som påminner om traumat. Flyktingbarn som har färdats över Medelhavet och kanske förlorat syskon eller släktingar i vågorna har blivit rädda för vatten. Det finns familjer som inte har kunnat gå till stranden under sommarens varma dagar för att barnen är så livrädda.
Jag minns en patient som jag träffade någon av de första terminerna. Nu ser jag tydligt att hen måste ha lidit av PTSD. Läkaren jag gick bredvid anade det inte. Patienten fick fysisk aktivitet på recept. Det var i alla fall inte så tokigt, menade hälsoinformatören, Många flyktingar (i alla fall från Syrien) vill gärna ha fysisk aktivitet på recept. Att ge dem en psykiatrisk diagnos är desto svårare. Mycket tabu finns kring psykiska sjukdomar i hemlandet. Inte för att vi i Sverige direkt är så mycket mer öppna med sådant…
Det pågår fruktansvärda saker i världen omkring oss. Vi kommer alla att möta både syriska och andra före detta flyktingar när vi kommer ut som underläkare eller AT-läkare om ett år. Vi behöver kunskap och verktyg för att möta dem på bästa sätt. Ändå var det alltså bara 9 studenter av 160 som fick den här undervisningen.
KI, inför en temadag om flyktingar för alla läkarstudenter!