• 30 januari 2016
• 2
• AV: Christine Takami Lageborn

Nu har jag varit FoU-praktikant på KI i två veckor. Det känns fortfarande lite märkligt allting. För bara en och en halv månad sedan var jag helt inställd på att läsa termin 10. Jag tänkte mig att jag skulle få träffa småsjuka och jättesjuka barn och lära mig tusen nya saker att oroa mig för som förälder. I stället åker jag dessa dagar in till min arbete, sätter mig i mitt arbetsrum, öppnar min dator och pratar lite med min trevliga forskarkollega H som strax disputerar. Ungefär som under exjobbsterminen pendlar jag mellan att känna att jag har bra koll på vad jag gör, förstår det jag läser och får mycket gjort till att stirra in i den vävda tavlan framför mig och undra om jag inte tagit mig lite för mycket vatten över huvudet. Men den mesta tiden känns det bara jättespännande, nytt och som en skön paus från läkarprogrammets veckovisa scheman späckade med allt möjligt på olika platser och olika tider med olika människor.

Den första veckan ägnade jag rätt mycket åt att få praktiska saker att fungera. Datorn, skrivaren, internwebben, Endnote… Jag fick avsluta veckan med att vabba formellt för första gången i mitt liv. Alltså anmäla till försäkringskassan och arbetsgivaren att jag var hemma med sjukt barn. Som student meddelade jag kursledningen men aldrig försäkringskassan att jag var hemma… inser hur dåligt det måste se ut i statistiken. En mamma som vabbat en gång under sju års föräldraskap.

Jag hade mitt första möte med alla inblandade i projektet förra måndagen. Det var intressant och gav energi att komma igång. Både min handledare och en till i gruppen är engagerade i olika delar av läkarprogrammet så jag får höra en hel del diskussioner om läkarstudenter. Det försätter mig i en intressant identitetsförvirring kring om jag ska tala om läkarstudenter som ”vi” eller ”dem”. Jag har ännu inte bestämt mig. Jag fortsätter säga ”mina kursare” i stället för ”mina före detta kursare”. Och när jag sade ”före detta kursare” om en tjej som nu vikar där jag jobbar blev det dessutom förvirrat för min stackars kollega eftersom jag då syftade jag på en tjej från min ursprungsklass som tog examen förra sommaren.

Det känns fortfarande konstigt att säga ”jag forskar”. Men det kommer nog att sätta sig så småningom : )