Krönika

Nu sitter vi i smeten och de som drabbas är de mest utsatta

"En stor andel av de vårdplatser man en gång beslutat behövs för att ge rätt vård är stängda för att det saknas personal. Samtidigt forcerar regionerna sparbeting och nedläggningar i full skala ivrigt påhejade av arbetsgivarorganisationen SKR, som glatt framhåller det som vetenskapliga framsteg att ”patienten vårdas i hemmet”", skriver Lars Rocksén i en krönika.

Just i detta nu, när du läser det här, står en läkare eller sköterska på golvet intill en patients säng. Personen ser patienten i ögonen, stryker en hand och förklarar med så mjuk röst man kan uppbringa att det saknas vårdplats, men att det finns en ledig plats på ett annat sjukhus och att transporten dit kommer att ordnas så skyndsamt som det är möjligt.

Det är ett så vanligt fenomen att jag med stor sannolikhet kan säga att det händer precis hela tiden. Vårdens organisation är inte längre byggd för att det ska vara ett undantag, utan för att det är en vedertagen metod som ska användas för att vårdens system ska användas så ”optimalt” som möjligt. Operationsavdelningar och intensivvårdsavdelningar läggs ned i takt med att vårdavdelningarna fylls upp. Köerna till cancervården fylls upp och patienterna hinner avlida i väntan på vård.

Allt större andel av resurser och personalkompetens går till arbetsuppgifter som flyttas allt längre bort från patienterna. Löne- och karriärutveckling premierar att ta sig an pappersjobb och bestraffar de som väljer att ta hand om patienter. Mätningar och uppföljningar av verksamheten görs av personer som inte längre träffar patienter. Frågeformulär distribueras för att utvärdera arbetsmiljö och medarbetarupplevelser istället för att lägga energi och resurser på att faktiskt se till att det blir fler människor som vill arbeta så att arbetsmiljöproblemen försvinner.

Allt större andel av resurser och personalkompetens går till arbetsuppgifter som flyttas allt längre bort från patienterna. Lars Rocksén

Det pratas om det okomplicerade i att fördela operationsresurser över landet, att patienterna själva ska välja var de ska operera sig och att vi har en nationell koordinator för IVA-vårdplatser. Som om det är självklart att IVA-patienter eller de som ska opereras kan flyttas när, var och hur som helst. Att flytta en IVA-patient innebär en kraftigt ökad risk för komplikationer och har vetenskapligt bevisat sämre utgång för individen. Det diskuteras om att basera vårdens organisation på en helikopterlösning som kan plocka patienter direkt till högsta instans, men då saknas förståelse för vad en helikoptertransport kan innebära och kräva.

Allt oftare hänvisas problemet till att det är COVID-pandemin som ansträngt vårdplatserna och gjort det ohållbart. I själva verket är det möjligtvis accentuerat och accelererat av pandemin, men grundproblemet var tydligt redan för många år sedan. Situationen vi befinner oss i just nu är en konsekvens av beslut som väldigt medvetet fattats under flera år i rad. SKR hänvisar till avancerad vård i hemmet och kommunerna som har det ansvaret hänvisar till att regionerna har ansvaret för sjukvården och att hemsjukvården enbart ska innebära omsorg. Alla säger att God och Nära vård kommer att lösa problemen tillsammans med avancerade digitala lösningar.

Situationen vi befinner oss i just nu är en konsekvens av beslut som väldigt medvetet fattats under flera år i rad. Lars Rocksén

Under tiden har högspecialiserad personal som läkare och sjuksköterskor inte utbildats i tillräcklig omfattning för att bemanna och upprätthålla en rimlig arbetsmiljö. Detta har i sin tur skapat en ond spiral av överbeläggningar och tung belastning som gör personalen allt mindre benägen att söka de lediga tjänster som finns. Istället går både läkare och sköterskor till bemanningsföretag där man själv får besluta om sin arbetsmiljö och schema. Det är en naturlig konsekvens där väldigt kompetenta människor med fri vilja själv väljer bort det dåliga valet och tar ansvar över sin egen situation.

Nu sitter vi där i smeten. En stor andel av de vårdplatser man en gång beslutat behövs för att ge rätt vård är stängda för att det saknas personal. Samtidigt forcerar regionerna sparbeting och nedläggningar i full skala ivrigt påhejade av arbetsgivarorganisationen SKR, som glatt framhåller det som vetenskapliga framsteg att ”patienten vårdas i hemmet”.

Att behöva ta kontakt med en nära anhörig och berätta att vi tyvärr kommer att behöva flytta deras sjuka släkting många mil bort till en annan ort, enbart för att platstillgången inte möjliggör att vi har dem kvar, är slitande. Kännedomen att ledningen för verksamheten medvetet försätter sin personal i den situationen och dessutom hyllar det som en framgång är nedslående. Besluten har blivit för distanserade från den verkliga människan och de beslutande har inte längre en förmåga att sätta sig in i situationen som medmänniskor.

Besluten har blivit för distanserade från den verkliga människan … Lars Rocksén

De patientgrupper med störst risk att flyttas är alltid de mest utsatta. Det är äldre och sköra, patienter med funktionsvariation eller dåligt psykiskt mående som dessutom har en högre risk under transport. Boende i glesbygd med långt till sjukhus riskerar att inte få den vård de behöver när det mottagande sjukhuset är fullt.

Patientgrupper med svaga röster drunknar snabbt i en våg av framväxande alternativ som premierar omedelbar tillgång för patienter med mindre komplexa problem på bekostnad av de som vården tidigare prioriterade på medicinska och etiska grunder.

Jag kommer att ta nästa patient som utsätts för detta mjukt i hand och göra mitt yttersta för att ge all den värme och omtänksamhet som systemet har förnekat dem. Jag vet att just nu, när du läser det här, gör någon just det för att trösta en medmänniska.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2022-02

Tema: Tillitsbaserad styrning / Elin Karlsson ny ordförande / Krönika: Individen och kollektivet / Sjukhusläkarnas fullmäktige 2022 /

Prenumerera