Nu har jag mitt kliniska körkort
Jag var ganska nervös inför dagens prövning. Jag skulle visa en läkare att jag kan ta en relevant anamnes, utföra korrekt status och samla allt till en välformulerad journal och en genomtänkt preliminärbedömning. Min klasskompis hade lugnat mig med att det skulle vara ungefär som när vi gjorde statusövningar på avdelning. Hennes examinator hade diskuterat öppet med henne under undersökningen och det hade inte känts som ett prov, tyckte hon. Men det visade sig att min examinator hade en annan syn på sin roll. Jag skulle tänka bort att han var i rummet och undersöka patienten själv. Feedback skulle jag få efteråt.
Själva anamnesdelen gick bra, tyckte jag själv. Jag fick träffa en jättetrevlig patient som snabbt ledde in mig på rätt spår. Jag såg att examinatorn satt och antecknade lite i ett block och blev påmind om tidsbegränsningen. Klockan bakom mig tickade iväg och jag kände mig pressad att snabbt avrunda och gå över till status. Jag scannade först minnet: jo, jag hade frågat om hereditet, rökning, alkohol, nuvarande och tidigare sjukdomar, läkemedel…
När vi tidigare under kursen tränat status på avdelning har jag alltid börjat med neurologiskt status. Jag hade övat in ett system där patienten först får gå fram och tillbaka, sen sitta ner (kranialnerver, mun och svalg, reflexer, sensorik, thyroidea, lymfkörtlar, lungor) och sist ligga ner (hjärta, buk, perifera pulsar, övrig neuro).
Nu fick jag en patient som låg ner och som hade en tydlig hjärt- eller lungproblematik. Så jag började med att lyssna på hjärtat i liggande. Sen fick patienten sitta upp och jag lyssnade på lungorna. Därmed var min grundrytm för status rubbad och jag fick tänka till ett antal gånger. Det viktigaste var ändå hjärta och lungor, så det kändes rätt att jag hade börjat där. Mot slutet undrade läkaren vad jag hade kvar för moment och bad mig prioritera bland dessa. Jag hade kvar kranialnerver, buk och perifera pulsar. Han frågade vad jag tyckte var viktigast. Jag svarade buk och pulsar och han höll med. Puh!
Efteråt frågade examinatorn patienten hur han hade upplevt undersökningen. Han gav mig bara snälla ord i omdömet. I mitt huvud snurrade differentialdiagnoser. Det fanns inga supertydliga fynd i status. Samtidigt var patienten uppenbarligen allvarligt sjuk.
Jag och examinatorn gick in i ett rum. Nu skulle jag berätta hur jag skulle ha uttryckt mig i patientens journal. Jag kan säga att det inte direkt flöt på som ett rinnande vatten. Läkaren fick hjälpa mig på traven en del. Avslutningsvis fick jag författa ihop en preliminärbedömning. Jag hade först ingen tydlig diagnosmisstanke i huvudet. Examinatorn gav mig en ledtråd. Jaha! Men så klart!
Läkaren tog fram bedömningsmallen för det kliniska körkortet och gick igenom rubrikerna en efter en. Jag var lite nervös över vissa punkter. Men när han i slutet markerade godkänd kändes det nästan som när jag hade kört upp för mitt körkort och fick den där lilla pappersbiten i handen som betydde att jag lagligt fick köra hem därifrån själv i mammas bil. Fast nu betyder godkänt att jag härmed är behörig att börja termin fem i höst. Jag får gå in i det kliniska blocket av läkarprogrammet. Två terminer intermedicin och en kirurgtermin väntar mig. Det känns härligt. Men först återstår ju den inte så lilla detaljen Integrerad deltentamen (preklintentan) nu på tisdag.
