Nu är det jag som snurrar runt, runt, runt
Kanske minns du krönikor om min cancersjuke man och hur han som patient förvisso kom först men att det oftast var först till någon annan? Må han vila i frid och slippa veta att jag än en gång försöker förstå vårdens gåtfulla organisering.
Den här gången är det jag själv som snurrar runt och nu i en stor del av Stockholms geografiska sjukvårdsområde. Det har blivit många mil till fots, cykel och bil under ett halvår.
Här i stan har vi nämligen en upphandlad, utlokaliserad och i väldigt små bitar uppstyckad vård som långsamt föser mig runt mellan olika enheter i olika länsdelar.
Eller nej, själva fösandet tar nog inte så lång tid. Det är information om mig som ligger länge i systemen och väntar på att få komma fram till någon annan liten enhet.
Detta är enligt rådande styre höjden av effektivitet och det är så vi nyttjar de gemensamma resurserna bäst.
Låt mig ta det från början.
En kulen höstdag förra året tycker jag att en kroppsdel beter sig mystiskt. Säkert inget farligt men bränd av makens länge missade diagnos tänker jag att det kan vara bra att få det kollat.
Jag väntar snällt tills pandemin lugnat sig och besöker min vårdcentral under sen vår. Dit är det härligt Nära och en promenad på knappa 2 km fram och tillbaka.
– Säkert inget farligt men vi tar några prover för säkerhets skull, säger en vänlig läkare och ägnar sen lång tid åt att knappa in mig i datorns olika system.
Remiss skickas till ett lab i en annan del av stan. Jag går dit en morgon, det blir en promenad på 4 km fram och tillbaka och det gör ju att frukosten sen smakar extra gott.
Några veckor senare kallas jag åter till vårdcentralen (2 km) som nu ändå vill göra några fler prover.
Remiss till ett fysiologlab. Sådana finns det gott om i innerstan där jag bor. Men min remiss går till Nacka och dit är det 16 km tur och retur.
Det är fortsatt pandemi så jag cyklar en tidig morgon och gör om samma resa tre dagar senare för att lämna tillbaka lånad utrustning.
Dryga 6 mil på cykel. Nå, det gör gott för hälsan och klimatet tänker jag och det är ju tur att jag inte är sjuk och svag.
En tid senare kallas jag till specialist, gudskelov i innerstan. Det blir en skön promenad om knappa 3 km.
– Ser inte alls farligt ut men vi gör ett extra prov för säkerhets skull, säger denne vänligt.
Ny remiss, nytt lab i ny förort, nu Jakobsberg. Jag ger upp motionen och tar bilen de 45 kilometrarna tur och retur och får se områden där jag aldrig varit.
Ja, ni hör hur jag har farit runt. Då själva informationen om mig tvärtom färdas sakta och andra är före mig i kön så har nu många månader gått.
Fler ska följa.
En vacker dag är jag hos specialisten igen. Skön promenad i höstsol.
– Allt ser helt bra ut. Men nu har lång tid gått så låt oss för säkerhets skull ta om proverna från i våras.
Vid det här laget har jag promenerat 14 km, cyklat 64 km och kört bil 45 km. En total färd om 12 mil genom tre kommuner, via tre olika lab och fyra läkarbesök.
När jag nu en tidig morgon ska gå till ännu ett lab slås jag av en tanke: Tänk om dessa läkare och olika lab fanns på ett och samma ställe?
Liksom mer samlat och Nära? I ett och samma hus? Det hade väl varit effektivt?
Kanske kunnat minska väntan, resor, knapptryck och flödet av fakturor och betalningar i denna moderna vårdbusiness?
Man skulle rentav kunna kalla det för… sjukhus?
Allt var samlat i Landstinget Sollefteå när jag började där år 2007.
2012 var primärvården på väg att förstöras.
Hur är det idag 2021?