NPM: Framtidens psykiatrer… bara män?
Fråga:
Varför ska vi alla i sjukvården leka slipade affärsmän i konstruerade köp och säljsystem, New Public Management (NPM), med en redan bestämd pott skattepengar, när vi i landstinget inte ens är anställda som vare sig skojare eller försäljare?
Svar:
Kanske för att politikerna i sitt tondöva tillstånd, i sin lekstuga, tror att vi är som dem och egentligen bara vill ha roligt och leka affär istället. För att de anser vår utbildning inte har något annat än ett ekonomiskt värde.
Fråga:
Varför verkar det numera roligare att vara ung, ännu okunnig och oerfaren läkare än att vara en äldre, erfaren och kunnig psykiater?
Svar:
För att kunskap och erfarenhet inte betyder något för arbetsgivaren. Det enda som har betydelse är hur snabbt man lyckas få en patient att avverka de inkomstbringande formulärstafetterna. Då är det suveränt att vara okunnig och inte förstå vilket skitjobb man utför – det hindrar frustration. Det är också mer lyckosamt att vara uppfostrad av och med en dator så att man snabbt kan genomskåda alla krångliga datormanövrer för att till sist få in formulärens siffror på den enda plats, av alla de möjliga, där de generarer de åtrådda pengarna till kliniken, eller undviker böter!
Insikt 1:
Det förklarar varför vi numera i chefens mejl aldrig får höra om frågor som rör patientarbetet utan nästan enbart det som rör ekonomin. Uppmaningar med utropstecken, och lektioner i hur vi exakt ska gå till väga med olika registreringar, patientbokningar, etcetera. Vi måste ordna omgående nybesök och sedan ska vi sätta patienten på en behandlingsväntelista, som visserligen kan bli hur lång som helst men det påverkar inte ekonomin!
Insikt 2:
Det är för mig ganska självklart vilka som kommer att ”passa”, det vill säga känna sig bekväma med att i framtiden arbeta inom denna psykiatri. Nämligen de som föredrar att se på patienterna genom en datorskärm, tycker att alla psykiatriska problem kan lösas med symtomskattningar, gillar när det går fort. De som inte förmår att söka samband och förståelse via anamnes och ett ingående samtal.
För dessa individer är karriärutsikterna helt enkelt lysande! På grund av psykiaterbristen ställs inga kompetens- eller erfarenhetskrav, bara att du är en nästan färdig specialist för att du ska tilldelas samma förtroende som i alla andra medicinska specialiteter kräver långa år av erfarenhet och utveckling. Produktivitet är ju dagens svar på patienternas bön.
Till sist:
Ett avslöjande, en hittills nedtystad sanning; Kvinnor är bättre psykiatrer än män. Det beror bland annat på högre emotionell intelligens, empati och sensitivitet hos kvinnor (1). (Generellt är det väl bäst att tillägga, för husfriden.) Detta är en sanning i Storbritannien där man numera bekymrar sig över att kvinnliga läkare börjat svika psykiatrin, de väljer andra specialiteter i stället. Man betraktar kvinnliga psykiatrer som de mest lämpade, ryggraden i psykiatrin och ser med bekymmer på att de sämre lämpade männen nu kan ta över! (2)
Detta känns i sig inte särskilt överraskande, men inget jag trodde att man fick säga högt utan att betraktas som sexistisk, och jag tog nyss risken. För det sägs i Storbritannien, utan omsvep, i högt ansedda tidskrifter och av män dessutom! Men i ”feminismens” Sverige har i alla fall inte jag hört ett enda ord uttalas om kvinnors medfödda begåvning för detta krävande yrke! Men jag bor ju också i ett ”jämlikhetens” land, om än ett epitet tillämpligt bara i begränsad omfattning.
Det finns ingen generell eller i alla fall ärlig efterfrågan på för yrket begåvade psykiatrer idag. Bäst lämpade i NPM-systemet är de som föredrar en snabb karriärväg och som ställer upp på vilka sorters prioriteringar som helst. För dem är det i stället nödvändigt att sakna begåvning, insikt och därmed också egna synpunkter på vad som är viktigt (utom möjligen de egna fördelarna). Dessa personer kan nog driva effektiviseringen av patientflödet hur långt som helst och därmed betraktas som duktiga och framgångsrika. Och helt riktigt, de kommer förmodligen huvudsakligen att vara män. Nu svor jag i kyrkan, igen.
De som borde bli psykiatrer, är snart de som inte blir det.
Referenser:
1 Wilson S, Eagles J M. The feminisation of psychiatry: changing gender balance in the psychiatric workforce. Psychiatric Bulletin 2006; 30:321-323
2 Teyfon D. Recruitment into Psychiatry: quantitative myths and qualitative challenges. Br J Psychiatry 2013; 202:163-165
