Navigerar genom dimman
Ibland är jag hyfsat säker på var jag befinner mig, sekunden senare hjälplöst vilse. Exjobbsterminen är faktiskt lite som en polarexpedition för nybörjare.
Nu har jag producerat mitt första av flera kommande alster denna uppsatstermin. I går var det deadline för att lämna in vår arbetsplan – det vill säga tre till sex sidor bestående av introduktion till ämnet, syfte, material- och metodbeskrivning, resonemang om etik, en tidsplan och referenser. Det var svårare än jag trodde att komma igång. Jag kan ju skriva, tänkte jag. Det är jag ju utbildad för och har jobbat med. Hur svårt kan det vara? Svårt! visade det sig. Smart av KI att tvinga oss att komma i gång och lösa skrivkrampen tidigt på terminen.
För det första ska jag skriva på engelska. Vetenskaplig, akademisk engelska. Inte lättläst, journalistisk engelska. Jag fick titta lite i kursboken English for scientific research för att få tips om hur man skriver. Som tur var lossnade snart skrivkrampen och helt plötsligt satt jag med åtta skrivna sidor och alldeles för många referenser. Då fick jag skära ner. Det är tur att jag är van vid att kapa texter sedan jag jobbade som redigerare. Att korta ner, formulera om och anpassa text går fort. Och är kul. Nu när texten väl är påbörjad känns det inte lika svårt längre. Backen upp till en färdig uppsats i maj känns fortfarande lång och brant, men inte höljd i dimma.
Jag träffade min handledare och mina båda bihandledare i dag. De verkar snälla och måna om att jag ska lyckas med mitt arbete. Jag passade på att fråga en av dem, en gastroenterolog, om jag kan få gå med honom och träffa patienter. Det kunde han ordna, sade han. Vi som läst på SÖS har inte träffat så många leversjuka patienter. Så det ska bli intressant. En hel termin utan någon patientkontakt hade varit tråkigt.
